månadsarkiv: december 2013

Med basinkomst ökar vi jämställdheten

I debattartikeln Ojämställda tills döden skiljer oss åt? beskriver Birgitta Wistrand hur det nya pensionsförslaget ökar ojämställdheten jämfört med det nuvarande, till skillnad vad utredarna påstår.

De största förändringarna blir att alla ska arbeta längre till pensionen och att ålderspensionen grundas på hela livets yrkesinkomst, i stället för de femton bästa åren som gäller i dag.

Givetvis har Wistrand rätt och utredarna fel. I och med att kvinnor tar ut en större del av föräldrapenningen, och oftare går ner i arbetstid under småbarnsåren, bli de mer utsatta i det kommande pensionssystemet. Att löneskillnaden mellan män och kvinnor har minskat (märk att den fortfarande finns) spelar alltså föga roll. Bara för att kvinnor är kvinnor och arbetar för familjen, kommer de att få mindre pension. Betydligt mindre.

Att vi ska genomföra ett pensionssystem som diskriminerar kvinnorna mer än vad som sker i dag, är att gå tillbaka i utvecklingen. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

I stället bör vi införa ett system som är jämlikt för samtliga medborgare. Ge alla som klarar grundskolan basinkomst. Oavsett om man studerar, arbetar, tar hand om barn, är arbetslös eller pensionär. Alla som klarar av grundskolan ska få en lagstadgad basinkomst.

Om alla har basinkomst får också alla möjligheten att spara själv till sin pension, om man så önskar. Män som kvinnor får samma möjlighetet. Det blir mer lättförståeligt för par där den ena parten arbetar mer och den andra stannar hemma mer. Då finns möjligheten att spara gemensamt, så att båda får möjlighet till att skälig pension.

Med basinkomst kan alla bestämma själva hur länge de vill jobba. Alla kan bestämma själva hur länge de vill spara för att kunna leva skäligt efter sin pensionering.

Med basinkomst skulle vi få ett jämställt samhälle, där alla får samma ersättning, oavsett kön och oavsett ålder. Det är värt att sträva mot.

Med extern kunskapskontroll kan vi skapa världens bästa skola

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel av Sam Olofsson: Elevernas kunskaper bör granskas externt. I denna debattartikel argumenterar Olofsson att elevernas kunskaper bör testas externt, i stället för vad vi gör i dag, låter undervisande lärare sätta hela betyget.

Olofsson har givetvis rätt i sak. Vi måste genomföra externa kunskapskontroller för att den svenska skolan ska kunna hämta sig igen. Hur ska vi annars kunna skapa en skola som får ersättning utifrån hur den klarar kunskapsmålen?

Olofsson pekar på andra essentiella fördelar med extern kunskapsprövning. Det skapar en rättvisare skola och det skapar förutsättningarna för att skolan klarar kunskapsmålen.

Den viktigaste funktionen med externa kontroller är dock, som Olofsson också är inne på, att det skapar ett kunskapsfrämjande inlärningsklimat. Att ens undervisande lärare är en person som finns där för att hjälpa dig att nå dina kunskapmål, skapar en helt annan inställning och helt andra förutsättningar för lärande.

Med externa kontroller kan lärande ske i en positiv anda i stället för klämmas in i en konstgjord kampsituation. I dag har klassrummen många gånger förvandlats till slagfält, där eleverna och lärarna sammandrabbas i dagliga strider. Med externa kontroller ställs skolans struktur av kamp helt och hållet på ända, så att tiden i skolan kan användas till undervisning och inlärning i stället för statuskamp.

Så långt håller jag med Olofsson. Men när det gäller hens förslag till genomförande, vill jag opponera mig och föreslå bättre lösningar.

Olofsson är öppen för att delar av kunskapskontrollen ska ske externt och att delar fortfarande ska bestämmas av den undervisande läraren. Problemet är dock att detta är redan vad som praktiseras i dag. Vi har nationella prov ända ner till årskurs 3 (vad nu det ska vara bra till, eftersom vi ändå inte ger betyg på dessa kunskapsnivåer).

De bra lärarna använder de nationella proven precis som de är tänkta. De viktar elevernas betyg utifrån resultaten på dessa prov. De svagare lärarna, de som inte kan/vill stå emot skolledning/elever/föräldrar och ge mer rättvisa betyg, de ser resultaten från de nationella proven, men ignorerar dem och rättfärdigar sin betygssättning med att de själva bättre känner eleverna. Detta skapar orättvisa och sämre kunskapsnivåer.

Mitt förslag är att all betygssättning ska grunda sig på extern bedömning, då det är möjligt. Precis som med uppkörning för att ta körkort, måste varje elev klara externa bedömningar för att kunna gå vidare till nästa kunskapsnivå. Det är välbeprövat och väl fungerande vad det gäller körkort.

Belackarna höjer sina röster: Men vi kan inte återvända till tiden för slutexamina! Det första svaret är naturligtvis: Varför inte? Från den tiden då vi hade slutexamina i skolan, hade vi också mycket bättre kunskapsresultat.

Men visst blir det inte rättvisande med endast en slutexamen varje år i varje ämne. Framförallt blir det väldigt ineffektivt. Vi kan lätt utveckla systemet till det bättre. Gör det möjligt att anmäla sig till examen upprepade gånger.

Fördelen med att utveckla en extern kontrollorganisation av kunskapmålen i skolan är ofantlig. Vi skulle få exakta siffror på hur kunskapsmålen uppnås. Vi skulle helt eliminera det osynliga slacket som existerar i dag, när elever som inte har nått sina kunskapmål går vidare till nästa kunskapnivå.

Fortsättningsvis kan vi identifiera de lärare som inte gör ett bra jobb och avpollettera dem från verksamheten och låta dem få söka andra jobb som passar dem bättre.

Skulle vi skapa ett externt kontrollsystem för skolan, skulle det leda till ringar på vattnet. Då skulle vi få en skola som drivs av elevernas inre motivation, till skillnad från dagens förvaringsmentalitet. Vi skulle få en engagerad och professionell lärarkår som är specialiserade på lärande i stället för de administrativa och kontrollerande uppgifter vi har belamrat dagens lärarkår med.

Sveriges skola har haft en kontinuerlig nedgång sedan vi tog bort den externa kontrollen av elevernas resultat. Låt oss införa den igen, så att vi får möjlighet att skapa världens bästa skola!

Varför måttligt drickande inte accepteras

I en artikel i Svenska Dagbladet påpekar Sven Andréasson att en stor andel alkoholister kan gå över till att dricka måttligt.

Tidigare har det rått en i det närmaste konsensusuppfattning om att alkoholism endast kan behandlas med total absolutism. Enligt Andréasson visar dock ny forskning på att det för många alkoholister är möjligt att övergå till måttligt drickande. Vidare anser hen att dagens absolutisminställning kan vara skadlig, eftersom det leder till att många alkoholister undviker vård.

Det intressanta med dessa nya forskarrön är att de har stött på patrull. Man har opponerat sig mot en måttlig alkoholkonsumtion, trots att forskning har visat sig att det kan vara positivt.

Hur kommer det sig att måttlig alkoholkonsumtion är så upprörande? Som jag ser det finns det två större anledningar.

Resultatet om att en måttlig alkoholkonsumtion kan vara bra leder till förändringar i maktstrukturen för alkoholterapeuter. En i dag spridd behandlingsform är den så kallade tolvstegsmodellen, det vill säga den som används av Anonyma Alkoholister.

Tolvstegsmodellen bygger på att alkoholisten är maktlös inför sina problem och måste lägga sin tilltro i en starkare kraft, det vill säga Gud.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
    (från www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm)

För en organisation som Anonyma Alkoholister är det av yttersta vikt att deltagaren överger sig helt och hållet till behandlingen, för att den ska fungera. Därför är varje förslag på måttligt drickande ett hot mot hela organisationens existens.

När det visar sig att alkoholister kan dricka måttligt, innebär det att de inte alls måste överlämna sig själva, sina viljor och liv i händerna på Gud. Många alkoholister kan mycket väl hantera sina missbruk själva, om vi ger dem de rätta verktygen för detta. Att acceptera någonting sådant skulle innebära en kraftig maktförskjutning inom AA och från AA till andra behandlingsformer. Och det står mycket pengar på spel, då behandling av alkoholism är en mångmiljonindustri.

Den andra anledningen till att människor opponerar sig mot de nya vetenskapliga rönen att måttligt drickande är fullt acceptabelt, ligger i hur människor ser på sig själva.

I dag finns det en tydlig stigmatisering mot alkoholister. De, som är alkoholister är inte samma personer som vi som inte dricker. Skillnaden mellan alkoholister och ”vanliga” är just att alkoholisterna inte kan dricka måttligt.

Om en person som anser sig vara ”icke alkoholist”, accepterar att alkoholister kan dricka måttligt, förlorar hen en tydlig gränsdragning mellan alkoholism och icke alkoholism. Då finns det inte längre ett ”vi och dom”, vilket gör det fullt möjligt för icke alkoholister att vara precis samma slags människor som alkoholister.

Jag tror att en insikt om att det inte är särskilt stor skillnad mellan alkoholister och icke alkoholister är väldigt skrämmande. När en tydlig gränsdragning saknas, hur kan då gemene man kunna se sig själv som ”icke alkoholist”. Då kan hen lika gärna vara en alkoholist som just nu dricker måttligt.

Att inte längre stigmatisera alkoholister tror jag är positivt i längden. Men just nu, med den kulturella synen vi har på alkoholister i dag, innebär en utsuddning av skillnaden mellan alkoholister och icke alkoholister förvirring och rädsla. Känslor som ger upphov till ett kraftigt motståndstagande, av det slag vi ser i dag.

Det behövs mer forskning inom området. Det behövs nya behandlingsformer. Men med tiden tror jag att en mer positiv syn på alkoholism kan utvecklas och berika vårt samhälle. Med tiden tror jag att människor kommer att kunna hjälpa sig själva, utan att behöva överlämna sig till en högre makt för att må bra.

Inför marknadsanpassade hyror

Jag är egentligen varken för eller mot marknadsanpassade hyror. Men visst känns det fel att det finns ”hittelön” för hyresrätter. Och visst borde det gå att skapa ett system där det faktiskt är möjligt att få tag på lägenheter oavsett vilken stad man vill bo i.

Så när jag läser Hans Wijkanders debattinlägg om prissättning för hyresrätter i Bryssel, kan jag bara tänka: Det här låter som ett välarbetat och genomtänkt förslag. Läs det! Och påverka din folkvalda politiker att genomföra det.

För visst behöver vi en fungerande hyresmarknad i Sverige.

YA-jobb minskar inte ungdomsarbetslösheten

I en debattartikeln Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknadSVT debatt skriver Annika Qarlsson om hur hon tycker att ungdomsarbetslösheten bör lösas.

Det är en spännande artikel som är full av felaktigheter. Låt mig ta upp dem var och en för sig.

Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknad

Genom hela sin debattartikel slänger Qarlsson sig med en mängd argument som leder till hennes slutsats, som hon använder som rubrik. Problemet är bara det att jobbskaparlinjen och alla politiska åtgärder som snedvrider arbetsmarknaden undergräver hållbarhet och långsiktighet. Arbetsmarknaden fungerar precis som vilket ekosystem som helst. Det är självreglerande. Det innebär att det fungerar bäst när man låter det vara för att reglera sig självt. Varje ”insats” innebär att man snedvrider förutsättningarna och försämrar hållbarheten.

Det intressanta med hennes uttalande är att högerblocket historiskt ofta har velat driva en självreglerande politik för allehanda olika marknader. Man har velat öka antalet marknader och minska den politiska påverkan på de existerande marknaderna. Men när man sedan ser frukterna av en sådan politik, då vill man helt plötsligt reglera och byråkratisera. Och dessa förslag brukar alltsomoftast, liksom detta förslag, innebära att de som har det sämst får det sämre.

Ungdomsarbetslösheten är i dag den viktigaste frågan för svensk politik.

Det finns många frågor som är viktigare för svensk politik: Den totala arbetslösheten. Skolväsendet. Men framförallt hur vi ska skapa en levande demokrati som vi alla vill vara med och bidra till.

Hittills har för höga ingångslöner i kombination med liten arbetslivserfarenhet stängt ute många unga vuxna från den reguljära arbetsmarknaden.

Det här är hittepå. Visst har unga vuxna liten arbetslivserfarenhet. Men det spelar inte någon som helst roll hur höga ingångslönerna är för att ungdomar ska anställas eller inte. Så länge det inte finns några jobb, kommer det inte automagiskt att anställas ungdomar för dessa jobb som inte finns.

Det enda sätt som ett sådant resonemang skulle kunna vara accepterbart på, är om ingångslönerna sänks så mycket att ungdomar får lägre löner än de är värda. Detta är emellertid ett faktum Qarlsson tiger om.

För att ungdomar ska kunna anställas, behöver det finnas lediga jobb för detta. Det enda sättet vi kan frigöra sådana lediga jobb, är genom att friställa äldre arbetskraft som inte sköter sitt jobb till förmån för ungdomar. Det enklaste och smidigaste sättet att göra detta på är genom att ändra på LAS, så att vem som helst kan friställas när som helst, i stället för att tvinga arbetsköpare att fortsätta köpa arbetskraft av vissa arbetssäljare, bara för att de har gjort så förut.

Det vinner vi alla på – unga, arbetslösa, arbetsgivare och samhället i stort.

Unga är de som förlorar mest på YA-jobb. Det kommer att bli tvingande till lönesänkningar på ca 25%. Vilken ”äldre” arbetssäljare skulle gå med på att sälja sin arbetskraft 25% billigare? Det skulle bli ramaskri bland Sveriges arbetssäljare om det hände. Men ungdomarna är inte lika engagerade politiskt och därför är de en enkel slagpåse för Qarlsson och hennes gelikar.

Alla äldre arbetslösa får det ännu svårare att kämpa om de arbetstillfällen som inte existerar. I stället för att konkurrera på lika villkor som yngre arbetslösa, får ungdomarna från och med 14:e januari sväva förbi de äldre till jobben på en röd matta av statssubventioner.

Vårt samhälle är den största förloraren alla. Vi får ökade utgifter på 2,1 miljarder kronor. Utöver detta tillkommer den dolda kostnaden det innebär att administrera dessa YA-jobb. Men den största förlusten drabbas vi av genom den snedvridning dessa utgifter innebär. I stället för en väl fungerande marknad ska vi skänka pengar till arbetsköparna för att de ska anställa ungdomar för 25% mindre i lön. Att bygga in en sådan orättvisa i ett system är förödande, för effektiviteten och för känslan av rättvisa.

De som vinner på yrkesintroduktionsanställningar är de som köper arbetskraft. De får pengar från statens ansträngda kassa för att anställa personer under 25 år tills de får möjlighet att lasa ut dem efter fyra år. Då kan de anställa nya ungdomar och så får vi ett samhälle som bygger på att rika utnyttjar de som har det sämst. Precis som med instegsjobben för invandrare och statliga subventioner av långtidsarbetslösa.

Vi behöver inte fler statliga bidrag för att få Sveriges ekonomi på rätt köl igen, oavsett om det är socialdemokraterna eller det borgerliga blocket som lånar pengar i statens namn för att genomföra sina ”reformer”.

Vi behöver avregleringar.  Ta bort regeln om ”sist in – först ut” eftersom ungdomar mycket väl kan göra bättre ifrån sig än äldre som befinner sig på samma arbetsplats. Först då finns det också goda möjligheter för ungdomar att få arbetstillfällen där de kan prestera på bästa möjliga sätt.