För ett tag sedan löneförhandlade jag för min tjänst. Det fick jag göra eftersom jag inte är med i facket. Hade jag varit med i facket hade jag fått minimilönen, eftersom ”facket inte kan göra någonting för oss som inte har en tillsvidareanställning” (jag frågade). Jag fick alltså 700 kronor mer i månaden i stället för ca 100.
Men jag skriver inte det här för att racka ner på facket, även om det alltid är berättigat. Det intressanta inträffade när löneförhandlingarna var slut.
Det var när löneförhandlingarna var avslutade, som en kollega till mig frågade hur mycket mer jag hade fått. Jag svarade med att säga hur mycket pengar jag fick i lön efter förhandlingen och frågade hur mycket hen fick i lön. Hen svarade att det inte var det som var intressant, utan det var löneökningen som var det intressanta.
Personligen tycker jag att det är den bakomliggande ideologin som är det intressantaste.
Jag tycker att var och en borde få betalt utifrån det värde som hen tillför med sitt arbete. Gör man ett bra arbete ska man få mer i lön än någon som gör ett sämre arbete.
Men den regerande ideologin utgår inte från lika värde, lika lön. I stället ska alla som jobbar få löneökning, oavsett hur mycket de tillför företaget eller inte. Det är en dröm för medelmåttorna och charlatanerna. De vet att även om de missbrukar sjukskrivning för att pressa arbetsgivarna, eller kanske bara för att de känner för att spela golf på onsdagarna, så spelar inte det någon roll. De kommer att få en löneökning i alla fall.
Ideologin om en ständig löneökning bygger på en förförståelse att man i alla yrken blir bättre och bättre och mer professionell, så att någon som har jobbat fem eller femton år alltid är bättre än någon som bara har jobbat ett år. Vem som helst som har jobbat inom vilket större företag som helst, kan skriva under på att det överhuvudtaget inte stämmer.
Folk strävar ofta efter att göra karriär, tills de har nått en position som överskrider deras kompetensnivå. Väl där, gör de allt för att skydda sin position och få så stora löneökningar som möjligt.
När jag jobbade som fritidspedagog i ett team hade jag mitt livs första löneförhandling. Fast jag skulle inte kalla det för löneförhandling, utan för ett skämt. Rektorn ställde några frågor utifrån en mall, för att se ifall man uppfyllde de specificerade kriterierna för att få en högre löneökning. Då förstod jag varför min kollega ständigt skickade mig på grovjobbet, medan hen spelade sportspel, drack kaffe, pratade med de andra pedagogerna och byggde någon ställning.
Min kollegas punktinsatser gjorde att hen räknades som utvecklande för företaget, medan när jag gjorde grovjobbet räknades det inte som speciellt på något sätt. Jag fick den lägre lönehöjningen (0,5%), medan jag antar att hen fick den högre (1,5%). En höjning på 0,5% motsvarade ungefär 100 kronor, jag skulle ha behövt jobba som pedagog i ungefär sex år innan min lönehöjning hade kommit upp i samma som jag nu hade förhandlat till mig som brevbärare, från en högre utgångslön.
Men åter till ideologin. Vi har alltså byggt upp ett helt system som inte handlar om att belöna folk efter deras insatser, utan ifrån någon förvrängd idé om att alla ska ha en löneförhöjning och att det är storleken på denna som ska diskuteras.
Det är detta tänk som överhuvudtaget ger upphov till tanken om karriär. För att få högre lön, handlar det inte om att man utvecklar det arbete man gör för att skapa hävstång och få två, tre eller femtio gånger bättre resultat. Högre lön får man när man har lyckats tillskansa sig en bättre tjänst med fördelaktigare förutsättningar.
Tack vare den förhärskande ideologin innebär det att om en chef går tillbaka till en tidigare anställningsform, sänker vi inte hens lön, utan låter i stället hen behålla lönen, med återkommande årliga lönehöjningar. På en och samma arbetsplats innebär det att folk som gör samma jobb, får tusentals kronor mer, bara för att hen har jobbat med någonting annat och gjort karriär.
I stället borde vi ha förtjänst efter insats. Jag är inte främmande för lönesänkningar, om det skulle vara så att man gör ett sämre jobb efter några år. Tänk dig själv att du brukar köpa ett visst klädmärke år efter år. Men så märker du att kläderna blir sämre och sämre, samtidigt som de blir dyrare varje år. Sedan får du inte sluta köpa de kläderna, utan du måste fortsätta använda dem tills antingen du eller försäljaren dör eller går i pension.
Hur kan vi tillåta att en sådan idioti ska få fortgå?
I stället borde löneförhandlingar handla om hur mycket man tillför till företaget. Låt den som tillför mest till företaget få den högsta lönen. Gör man ett sämre jobb, än när man började i företaget, då får man också sämre lön.
Motargumentet som förs är trygghet och säkerhet. Arbetarna måste få känna en trygghet. De har ett trygghetsbehov som bara växer varje år så att lönen måste växa i samma takt tills företaget lägger ner verksamheten och flyttar den till ett låglöneland.
En bra lön kräver att man gör ett bra jobb, inte att man har gjort ett bra jobb i början av sin karriär. Har vi inte prestationsbaserad lön, kommer inte arbetarna att anstränga sig. Självklart kommer det fortfarande att finnas de som arbetar med god moral i alla fall, men jag tycker att det är förjävligt att vi som gör det inte får avsevärt mycket mer pengar i plånboken.
Inför ett lönesystem som premierar dem som anstränger sig. Det tjänar vi alla på, förutom de som gör allt för att utnyttja systemet idag, bara för att de kan.