I ett något splittrat och populistiskt debattinlägg på Aftonbladet debatt skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén vad hon tycker behöver göras åt skolan. Receptet är föga förvånande (med tanke på att hon representerar facket) att lärarna ska få högre löner och lägre arbetsbelastning. Dessutom förespråkar hon större autonomi för lärarna, att de ska slippa reformer och att resurser ska läggas där de behövs mer, för att uppnå vad hon kallar likvärdighet.
Det är lätt att avfärda Eva-Lis förslag som futila, eftersom hon inte nämner något slags motprestation från lärarnas sida överhuvudtaget. Särskilt med tanke på att förändringarna inom skolan de senaste decennierna har gått åt det motsatta hållet, med lägre autonomi, lägre löner och större arbetsbelastning för lärarna.
Att föreslå förändringar utan motprestationer skulle jag vilja kalla symptomatiskt för dagens svenska skola. Det är till stora delar orsaken till de problem som finns. Kraven på eleverna är inte tillräckligt stora. Det ska otroligt mycket till för att en elev inte ska klara av en årskurs i grundskolan, även om den överhuvudtaget inte har uppnått kunskapsmålen för den årskursen eller ens tidigare årskurser. I stället slussas de vidare och i de senare årskurserna ska man försöka att vända sjunkande skepp på rätt köl, med elever som i vissa fall inte ens har fått lära sig multiplikationstabellen ordentligt.
Jag föreslår i stället en gigantisk reform av den svenska skolan. Gör den målstyrd. Det finns dom som tror att den svenska skolan faktiskt är målstyrd, eftersom det är det står i läroplanerna att den ska vara. Men verkligheten är en helt annan och anledningen till detta är att ersättningen till skolorna är baserade på någonting helt annat än måluppfyllande. Så länge en skola fyller sina klassrum med elever, kommer den att få pengar för sin verksamhet. Dessa pengar är på intet sätt sammankopplade till vilka resultat de uppnår.
Genom att sätta krav på skolan att faktiskt uppnå de mål vi i samhället har satt upp för skolan att klara, för att få ersättning, kan vi skapa det Eva-Lis (och många andra) eftersöker i sin debattartikel. En direkt följd av detta är att lärare kommer att få betalt utifrån prestation, och inte som det är i dag där de lärare vars elever uppnår målen i lägst grad får mest ersättning i förhållande till de uppfyllda målen.
Vi blir tvungna att ge lärarna en högre grad av autonomi, för att de ska finna den bästa pedagogiken för att uppnå målen. Blir sedan inte målen uppfyllda, utan en självklar förstaplats i PISA-undersökningarna, måste politikerna acceptera att det som krävs är ett tillskott av resurser.
Ställ krav på skolorna att de ska uppnå resultat för att få betalt. Det kommer att löna sig i slutändan för hela samhället.