Författararkiv: Torbjörn

Drevet mot Beckman

Lars Beckman har skrivit en tweet som knappt någon har missat, inte ens dom som inte har twitter. Han tycker det är bra med krisavtalet och ställer sedan en fråga till egenföretagare: Finns det någon vecka de jobbar så lite?

Och det påföljande drevet är anstötligt. Motbjudande. Vidrigt.

Vuxna människor verkar tycka att det är ok att kalla Bäckman både det ena och det andra för att han dristade sig att göra en jämförelse mellan sjukvården och egenföretagare.

Seriöst. Folk hävdar på fullaste allvar att man inte kan jämföra sjukvården med att vara egenföretagare.

Och jag bara: Tänk till nu, alla.

Om du på fullaste allvar menar att man inte kan jämföra två saker för att den ena har vissa attribut och den andra har andra attribut, då har du redan gjort en jämförelse.

Låt det sjunka in.

Du har redan gjort en jämförelse.

Då diskvalificerar du andra att göra samma jämförelse som du har gjort, enbart på grunden att du anser att du vet bättre.

Min erfarenhet är att väldigt ofta när människor diskvalificerar andra, då har dom fel. Jag har säkert missat något tillfälle, men tendensen talar sitt tydliga språk.

Så den här känslan av oanständighet i drevet mot Beckman får mig att reagera.

Är det verkligen synd om vårdpersonalen?

Vilka vill stänga ner samhället?

Ingen har väl missat att det finns en grupp människor som vill stänga ner hela vårt samhälle på grund av en förkylning.

Det är till synes svårt att berättiga en nedstängning med tanke på de omfattande negativa konsekvenserna som följer. Den lågkonjunktur som oundvikligen kommer att följa i fotspåren av de nedstängningar vi redan haft riskerar att få överdödligheten på 0,047% av Sveriges befolkning att framstå som ingenting.

Det är svårt att förstå hur någon vid sina fulla sinnen vill inducera en lågkonjunktur som mest troligt kommer att leda till massiva nedskärningar i samhället och vården. För när verkligheten kommer ikapp oss, kommer vi inte att kunna låna oss ur situationen.

Så jag satte mig ner och började fundera. Vem kan med vett och vilje förbise riskerna med ytterligare nedstängningar för att förlänga livet några extra månader hos multisjuka åttioåringar?

Det finns tre grupper av människor som av olika skäl åsidosätter rationellt tänkande till förmån för panikåtgärder, när vi behöver noga överväga hur vi ska hantera en situation där 6% fler har dött under 2020, än vad som brukar dö i vanliga fall.

Vårdpersonal tillhör den första gruppen. Covid hindrar deras dagliga arbete på en mängd olika sätt. Många har daglig kontakt med covidpatienter, en närkontakt som lätt kan påverka deras omdömesförmåga. De arbetar inom vården som har drabbats av nedskärningar under 30-40 år. Det har byggts in en fragilitet i systemet så att även mindre påfrestningar som covid skapar en abnorm överbelastning. Dessutom tvingar arbetsgivarna de anställda att jobba alldeles för mycket för att täcka upp de bristande resurserna.

En uppenbar grupp är människor som inte drabbas av nedstängningarna, eller som inte tror att de kommer att drabbas. Människor ser i mångt och mycket till sig själva och om inte den privata ekonomin påverkas är det lite lättare att blunda för samhällsutvecklingen.

Det finns en uppfattning om att samhället alltid klarar sig, att det alltid kan städa upp ifall det kommer en kris. Få har någon uppfattning om hur stat och kommuner har dragit på sig skuldberg som gör deras ekonomier kan påverkas negativt. En ekonomiskt nedåtgående spiral kan vara snabb, accelererande och förödande på åtskilliga plan.

Slutligen finns det en grupp människor som vi inte synliggör, men som har stor benägenhet att ta stora samhällsekonomiska risker för att multisjuka åttioåringar ska få chansen att leva några extra dagar.

De jag vill lyfta fram med det här inlägget är människor som skjuter sina liv på framtiden. De som först ska gå färdigt grundskolan. Sedan gymnasiet. Högskolan. Sedan måste de jobba några år på sitt första jobb. Skaffa barn. Uppfostra barnen, se till att dom får en bra start. Deras religion heter delayed gratification, och det är den enda sanna tron. Och de människorna ska göra sina saker när de blir pensionärer. Efter att de har tagit hand om barnbarnen. Livet skjuts hela tiden framåt, det ska levas senare. Ständigt senare.

Försök att sätta dig in i hur dessa människor tänker. För utifrån deras perspektiv är det en tragedi om åttioåringarna dör, eftersom de aldrig fick chansen att börja leva.

Det var när jag insåg hur dessa människor tänker som jag också förstod hur de kan reagera som de gör. Vägra se någonting annat än en sida av myntet. Det är för att den sidan av myntet skapar en ravin av olösta känslor av sorg och förlust.

Vi kan aldrig låta dessa människors personliga trauman styra de rationella beslut vi behöver ta i ett samhälle. Vi måste väga fördelar mot nackdelar. Vi måste våga stå upp mot åsikter som formas av affektion istället för analys, även om det innebär att vi sårar människor och deras självkänsla.

Lockdownbeivrarna blockar

Om man försöker att argumentera med lockdownbeivrare får man räkna med att… bli blockad. Jag har hittills gjort det två gånger och båda gångerna har det alltså inte lett till någon som helst motargumentation av något slag. I stället har dom fått nog av att någon skriver någonting som inte passar med deras världsbild och blockerar dem.

Senast var det av Åsa Hidmark (@Nymne) på Twitter. Hon hade skrivit:

Är det så att svenskarna inte inser att de är i kris eftersom hela pandemin har ägnats åt att dämpa oron[…]

Jag svarade:

Du tog fel på en bokstav. De 11 första månaderna 2020 hade vi en överdödlighet som motsvarade 6% av förväntat antal döda och 0,047% av befolkningen. Alla ANSER inte att det motsvarar en kris

Då fick Hidmark nog. Om det var för att jag bemötte hennes retoriska försök att få det att låta att vi har en kris med objektiva siffror, eller bara för att jag inte höll med henne, det vet vi inte.

Men det är inte första gången jag råkar ut för detta och man märker snabbt att det är ständigt återkommande i diskussion efter diskussion med lockdownbeivrarna.

Vad ger det för signaler?

Först och främst signalerar blockmentaliteten att blockarna inte kan argumentera för sin sak. Argumenten tryter och då tar de till blocken i stället.

Dessutom, blockarna är inte förmögna att se på ämnet från ett annat perspektiv. Stämmer det inte med deras världsuppfattning ska det eradikeras från deras sociala medier.

Framförallt handlar dock blockmentaliteten om makt. Makten att deras åsikt ska få stå oemotsagd. Makten att dom ska ha rätt, även om argumenten tryter. Makten till informationsövertag. Makten vill att makten ska bestå.

Maktaspekten märks som allra tydligast på att blockningen går som varmast när de som blockas är tillräckligt insignifikanta för att ignoreras. Användare utan följare blockar man. För sinnesrons skull. För maktens skull. För nöjes skull.

Slutligen, blockarna blir procoverade av avvikande åsikter. De blir provocerade att de inte kan hantera detta. De blir provocerade över att insignifikanta personer som vet sämre än dem har mage att opponera sig. Att pocka på den bubbla de har byggt.

Varje block signalerar inkompetens att tänka, att man har fel och för stort ego för att kunna hantera det.

Om det nu är värt att stänga ner samhället för att – kanske – minska överdödligheten från 0,047% av befolkningen. Om det nu är självklart att de människoliv vi kommer att förlora i lågkonjunkturen som oundvikligen kommer efter en nedstängning är värda att ta. Om det är värt med en ökad risk för suicidalitet hos unga för att låta multisjuka äldre leva några månader till. I så fall är det en bättre strategi att förklara det än att sticka huvudet i sanden.

Alla dör av Covid, ingen dör av vaccinet

Aftonbladet rapporterar om en person som dog en dag efter att ha fått en dos av covid-vaccinet. Chefsläkaren har inga som helst misstankar om att vaccineringen har haft någonting att göra med dödsfallet.

En intressant jämförelse är att av de 8484 som har dött inom trettio dagar efter ett positivt covidtest, så utgår man ifrån att ALLA dessa har dött av covid, oavsett HUR döden har inträffat.

Covid, hur hemsk är den egentligen?

Den senaste tiden har det varit upprop från allehanda håll om hur dåligt vi har hanterat covidsituationen och vilken misär det har lett till. Jag har inte kunnat låta bli att tänka fy och usch och så vill vi ju inte att det skulle vara.

Så jag bestämde mig för att se på lite covidsiffror. Jag hittade en intressant artikel hos SCB: Sverige har återigen överdödlighet – äldre hårdast drabbade.

Som titeln antyder har vi haft överdödlighet det här året (2020) och att de äldre har varit hårdast drabbade. Men vad innebär det i siffror?

Statistiken i artikeln kommer från tidsperioden 1 januari till 30 november, och så har SCB varit så snälla att dom har jämfört dödligheten med samma tidsperiod från 2015-2019. Att gå mycket längre tillbaka i tiden är inte riktig relevant eftersom vi har haft en markant befolkningstillväxt under den här perioden.

Det slängs ju en massa siffror hit och dit om hur många som har dött i Covid, men dom siffrorna måste vi ta med en nypa salt. Dels för att definitionen av att dö i Covid är att en person dör inom trettio dagar efter ett positivt test för viruset. Dels för att en stor del av de som har dött i Covid skulle ha dött av någonting annat under samma tid.

Hur många då, kanske du undrar. Lyckligtvis är det enkelt att räkna på, tack vare den eminenta statistiken från SCB.

Under perioden 1 januari till 30 november dog det, enligt Folkhälsomyndigheten, 7221 personer inom trettio dagar från att de hade testat positivt för covid (https://experience.arcgis.com/experience/09f821667ce64bf7be6f9f87457ed9aa/page/page_0/). Överdödligheten under samma period var på 4859 personer, enligt SCB. I runda tal innebär det att ungefär en tredjedel som har dött inom 30 dagar efter att ha testats positivt, skulle ha dött av någonting annat i stället under samma tid.

Dock finns det ett litet krux, som ändock är viktigt att se på. Dessa siffror kommer att justeras, av den enkla anledningen att perioden avslutas mitt i den andra vågen. Vi har alltså inte räknat med den naturliga underdödligheten som kommer att komma efter denna våg av överdödlighet. Att vi vet att det kommer underdödlighet efter denna andra våg, är just av den anledningen att sjukdomen huvudsakligen förkortar livet för den del av befolkningen som annars skulle dö inom några månader.

Låt oss repetera detta. Låt det sjunka in. Dessa siffror är överdrivna och kommer att justeras neråt när vi får mer kompletta data inom några månader.

Vad innebär då den här överdödligheten på 4859 personer?

Låt oss börja med att jämföra med hur många som dör i vanliga fall. Enligt SCB är det genomsnittliga dödstalet 82652 personer under motsvarande tid 2015-2019. Överdödligheten ligger alltså på ca 6%. Med våra överdrivna siffror, där vi ännu inte har räknat med underdödligheten efter den andra vågen, handlar det inte om några 50% fler som har dött. Inte 20% fler som har dött. Inte ens 10% fler som har dött. Utan 6% fler har dött än vanligt i någonting som målas upp som en katastrof för landet så att vi måste stänga ner all verksamhet som inte anses vara livsnödvändig.

Hur stor andel av befolkningen har dött i år, som statistiskt egentligen borde ha fortsatt leva? Det är en enkel operation att jämföra med Sveriges befolkning. Jag har återigen tagit SCBs siffror. Den här gången från 30/12 2019: 10327589 personer. Återigen är det överdrivna siffror, eftersom vi har haft en stadig tillväxt av medborgare under året.

Överdödligheten har alltså motsvarat ca 0,047% av befolkningen. För att förstå vad det faktiskt innebär, tänk dig följande. Tänk dig 10 personer. Tänk dig 100 personer. Tänk dig 1000 personer. Hade du samlat tusen personer inför 2020, så hade sannolikheten varit ungefär 50% att en av alla dessa människor hade dött av covid under året, utan att ha dött av någonting annat. Alltså, inte ens en person av tusen hade dött av den här fruktansvärda sjukdomen.

Vad vi har drabbats av är en masshysteri som är påverkad av retorik och sensationsjournalistik. Staten vill att du ska vara rädd, för då blir du lättare att kontrollera. Media vill att du ska vara rädd, för att du ska konsumera ännu mer media.

Men någonstans måste vi fråga oss: Är det rimligt att stänga ner stora delar av samhället utifrån dessa siffror som alltså är överdrivna?

6% överdödlighet
0,047% av befolkningen.

Är det rimligt att sätta hela sektorer i konkurs, rasera samhällsekonomin och öka bidragen till medborgarna och företagen, för detta? Och då har vi inte ens gått in på de personliga tragedierna, där människor förnekas sitt sociala kontaktnät. I vår iver att skydda våra gamla för att de ska få leva några extra månader, får de inte träffa sina familjer och barnbarn under den tiden. Betydligt fler än 4859 mår dåligt på grund av nedstängningarna och vi riskerar en kommande våg av självmord ju mer vi isolerar oss från varandra.

Behandlingen ska inte vara värre än sjukdomen. Dessvärre håller inte alla med om det. Snälla, var inte en av dem.