I en debattartikel i Aftonbladet argumenterar Stefan Nyström och Ulf Silvander, företrädare för Svenskt friluftsliv, för att friluftsorganisationerna ska få höjda anslag.
Det är lätt att hålla med debattörerna att friluftsorganisationerna borde kategoriseras tillsammans med idrottsorganisationerna och ligga under kulturdepartementet i stället för miljödepartementet. Framförallt är det rimligt utifrån ett hälsofrämjande perspektiv. Friluftsliv har en mer decentraliserad struktur än idrott, så att fler kan vara delaktiga och engagerade. Dessutom är friluftsliv hälsobefrämjande i större utsträckning än idrott, då friluftsliv innefattar både motion och vistelse i naturen, samtidigt som skaderisken är minimal i jämförelse med många idrotter.
Det är en självklarhet att friluftslivsorganisationer borde kategoriseras tillsammans med övriga idrottsorganisationer. Det borde ha gjorts redan. Då skulle de automatiskt ta del av ökade anslag till idrotten.
Men när jag läser författarnas argument förblir inte frågan längre lika självklar. Visst, vi borde tveklöst räkna friluftsorganisationerna till idrottsorganisationer. Men om friluftsorganisationerna särskiljs i föreningslivet och frågan är ifall de ska få mer pengar borde svaret vara nej.
Författarnas huvudargument är att svenskarna älskar friluftsliv, så många som nio av tio ägnar sig åt någon friluftsaktivitet varje år. Så, därför ska vi ösa in mer pengar till friluftslivsorganisationerna.
Men om så många som nio av tio svenskar ägnar sig åt någon form av friluftslivsaktivitet, medan uppslutningen inte alls är lika hög inom friluftsorganisationerna, innebär det att friluftsorganisationerna bedriver en verksamhet som inte tilltalar dem som ägnar sig åt friluftsliv.
Jämför vi med idrottsorganisationerna får vi se en helt annan bild. Inom vissa idrottsorganisationer är uppslutningen till föreningar närapå 100% för utövarna. Det är siffror som friluftslivsorganisationerna ligger långt från.
Är det rimligt att vi ska finansiera en liten klick människor, till skillnad från hela kollektivet, för att de bedriver en elitistisk verksamhet där en bråkdel av alla aktiva är delaktiga? Är det rimligt att vi ska höja anslagen till dessa organisationer?
Ett annat argument som lyfts fram i artikeln är att om vi höjer anslagen till friluftslivsorganisationerna kan de ”hjälpa” landets skolor att lära barn simma. Vad författarna glömmer att nämna är friluftsfrämjandets simskolor kostar pengar medan skolans obligatoriska simundervisning är avgiftsfri.
Ska vi verkligen höja anslagen till avgiftsbelagda tjänster i stället för att låta skolorna få ta del av dessa pengar? Det är inte rimligt att lämna ute de barn som kommer från de fattigaste och mest utsatta förhållandena och låta dem drunkna, för att vi ska finansiera betalda tjänster.
Överhuvudtaget vänder jag mig mot de fem sista punkterna som radar upp allt vad friluftslivsorganisationerna skulle kunna göra, bara de fick pengar. Dom skulle kunna ta över skolornas uppgifter. Dom skulle kunna ta ut nyanlända svenskar och långtidsarbetslösa.
Pengar garanterar inte goda resultat.
Det är debattörerna själva som strör vackra ord omkring sig. För friluftsorganisationerna har aldrig verkat för nyanlända eller långtidsarbetslösa i någon större omfattning. Det finns ingenting som talar för att de skulle börja, om de bara fick pengar.
Min uppmaning är: låt friluftsorganisationerna visa vad de går för. Låt dem visa upp avgiftsfria simskolor. Låt dem visa upp omfattande program som bevisligen leder tillbaka långtidsarbetslösa till arbetslivet. Låt dem visa att de är en omfattande positiv tillgång för samhället.
Då, och först då, bör vi öka anslagen för friluftslivsorganisationerna på deras egna meriter.