Kategoriarkiv: Politik

Inför marknadsanpassade hyror

Jag är egentligen varken för eller mot marknadsanpassade hyror. Men visst känns det fel att det finns ”hittelön” för hyresrätter. Och visst borde det gå att skapa ett system där det faktiskt är möjligt att få tag på lägenheter oavsett vilken stad man vill bo i.

Så när jag läser Hans Wijkanders debattinlägg om prissättning för hyresrätter i Bryssel, kan jag bara tänka: Det här låter som ett välarbetat och genomtänkt förslag. Läs det! Och påverka din folkvalda politiker att genomföra det.

För visst behöver vi en fungerande hyresmarknad i Sverige.

YA-jobb minskar inte ungdomsarbetslösheten

I en debattartikeln Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknadSVT debatt skriver Annika Qarlsson om hur hon tycker att ungdomsarbetslösheten bör lösas.

Det är en spännande artikel som är full av felaktigheter. Låt mig ta upp dem var och en för sig.

Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknad

Genom hela sin debattartikel slänger Qarlsson sig med en mängd argument som leder till hennes slutsats, som hon använder som rubrik. Problemet är bara det att jobbskaparlinjen och alla politiska åtgärder som snedvrider arbetsmarknaden undergräver hållbarhet och långsiktighet. Arbetsmarknaden fungerar precis som vilket ekosystem som helst. Det är självreglerande. Det innebär att det fungerar bäst när man låter det vara för att reglera sig självt. Varje ”insats” innebär att man snedvrider förutsättningarna och försämrar hållbarheten.

Det intressanta med hennes uttalande är att högerblocket historiskt ofta har velat driva en självreglerande politik för allehanda olika marknader. Man har velat öka antalet marknader och minska den politiska påverkan på de existerande marknaderna. Men när man sedan ser frukterna av en sådan politik, då vill man helt plötsligt reglera och byråkratisera. Och dessa förslag brukar alltsomoftast, liksom detta förslag, innebära att de som har det sämst får det sämre.

Ungdomsarbetslösheten är i dag den viktigaste frågan för svensk politik.

Det finns många frågor som är viktigare för svensk politik: Den totala arbetslösheten. Skolväsendet. Men framförallt hur vi ska skapa en levande demokrati som vi alla vill vara med och bidra till.

Hittills har för höga ingångslöner i kombination med liten arbetslivserfarenhet stängt ute många unga vuxna från den reguljära arbetsmarknaden.

Det här är hittepå. Visst har unga vuxna liten arbetslivserfarenhet. Men det spelar inte någon som helst roll hur höga ingångslönerna är för att ungdomar ska anställas eller inte. Så länge det inte finns några jobb, kommer det inte automagiskt att anställas ungdomar för dessa jobb som inte finns.

Det enda sätt som ett sådant resonemang skulle kunna vara accepterbart på, är om ingångslönerna sänks så mycket att ungdomar får lägre löner än de är värda. Detta är emellertid ett faktum Qarlsson tiger om.

För att ungdomar ska kunna anställas, behöver det finnas lediga jobb för detta. Det enda sättet vi kan frigöra sådana lediga jobb, är genom att friställa äldre arbetskraft som inte sköter sitt jobb till förmån för ungdomar. Det enklaste och smidigaste sättet att göra detta på är genom att ändra på LAS, så att vem som helst kan friställas när som helst, i stället för att tvinga arbetsköpare att fortsätta köpa arbetskraft av vissa arbetssäljare, bara för att de har gjort så förut.

Det vinner vi alla på – unga, arbetslösa, arbetsgivare och samhället i stort.

Unga är de som förlorar mest på YA-jobb. Det kommer att bli tvingande till lönesänkningar på ca 25%. Vilken ”äldre” arbetssäljare skulle gå med på att sälja sin arbetskraft 25% billigare? Det skulle bli ramaskri bland Sveriges arbetssäljare om det hände. Men ungdomarna är inte lika engagerade politiskt och därför är de en enkel slagpåse för Qarlsson och hennes gelikar.

Alla äldre arbetslösa får det ännu svårare att kämpa om de arbetstillfällen som inte existerar. I stället för att konkurrera på lika villkor som yngre arbetslösa, får ungdomarna från och med 14:e januari sväva förbi de äldre till jobben på en röd matta av statssubventioner.

Vårt samhälle är den största förloraren alla. Vi får ökade utgifter på 2,1 miljarder kronor. Utöver detta tillkommer den dolda kostnaden det innebär att administrera dessa YA-jobb. Men den största förlusten drabbas vi av genom den snedvridning dessa utgifter innebär. I stället för en väl fungerande marknad ska vi skänka pengar till arbetsköparna för att de ska anställa ungdomar för 25% mindre i lön. Att bygga in en sådan orättvisa i ett system är förödande, för effektiviteten och för känslan av rättvisa.

De som vinner på yrkesintroduktionsanställningar är de som köper arbetskraft. De får pengar från statens ansträngda kassa för att anställa personer under 25 år tills de får möjlighet att lasa ut dem efter fyra år. Då kan de anställa nya ungdomar och så får vi ett samhälle som bygger på att rika utnyttjar de som har det sämst. Precis som med instegsjobben för invandrare och statliga subventioner av långtidsarbetslösa.

Vi behöver inte fler statliga bidrag för att få Sveriges ekonomi på rätt köl igen, oavsett om det är socialdemokraterna eller det borgerliga blocket som lånar pengar i statens namn för att genomföra sina ”reformer”.

Vi behöver avregleringar.  Ta bort regeln om ”sist in – först ut” eftersom ungdomar mycket väl kan göra bättre ifrån sig än äldre som befinner sig på samma arbetsplats. Först då finns det också goda möjligheter för ungdomar att få arbetstillfällen där de kan prestera på bästa möjliga sätt.

Borgarnas arbetslinje är ett skämt

Borgerliga politiker brukar förklara sin syn på arbetslinjen att det ska vara lönsammare att jobba än att inte göra det och att detta är centralt för den borgerliga politiken. I så fall är den borgerliga politiken ett misslyckande. Låt oss ta två exempel.

Exempel 1. En person som är arbetslös behöver inte söka/ta ett jobb ifall lönen är lägre än hen får i arbetslöshetsersättning. Det finns alltså massor med folk som kan fortsätta att casha in pengar på statens bekostnad utan att ens behöva söka jobb som de har rimliga chanser att få.

Exempel 2. Deltidstjänster inom de flesta arbetsgrupper som inte kräver mycket utbildning, har en lägre än eller lika stor ersättning som exempelvis socialbidrag. Därför införde det borgerliga blocket en ersättning för socialbidragstagare som tog ett deltidsjobb. Någonting som går helt stick i stäv med den så kallade arbetslinjen, eftersom de som arbetade sedan tidigare vägrades samma ersättning.

Överlag är den så kallade arbetslinjen ett skämt. Arbetslöshetsersättning och sjukpenning är 80% av lönen. Vid vård av sjukt barn får man 100%. Socialbidrag motsvarar mer än 100% än för en deltidsarbetande i ett låglöneyrke. Samtidigt har vi en exponentiell skatteskala, som innebär att ju mer man jobbar, desto mindre pengar får man i handen för arbetad timme.

Arbetslinjen är ett misslyckande.

Som i alla system finns det personer som utnyttjar systemet. En del sjukanmäler sig utan att vara sjuka. En del får a-kassa utan att ha sökt alla jobb som det finns möjlighet för dem att få. Kombinera detta med de senaste årens högerpolitik har det inneburit att reglerna har skärpts till ibland bisarra nivåer. Människor som läkare har bedömt som oförmögna att arbeta, får en helt annan diagnos av försäkringskassans ”experter”, som aldrig har träffat människan i fråga och blir utan ersättning. Arbetslösa blir ålagda att söka jobb, som inte på något sätt passar deras profil, och om de inte lyder blir de utan ersättning.

Det borgerliga blockets misslyckade arbetslinje har lett till ett samhälle med hårdare klimat, ett samhälle där vi alla har fått det sämre (även om det inte har börjat märkas för höginkomsttagarna än), ett samhälle där kriminaliteten får större fäste och frodas.

För att skapa en effektiv politik, där det faktiskt lönar sig att arbeta, måste skillnaden mellan belöningssystem för improduktivitet bli större än några futtiga procent. Sätt a-kassan och sjukförsäkringen till 50% av lönen. Sätt den ännu lägre. Det allra bästa och rättvisaste är att ta bort dem helt. 100% om man jobbar och 0% om man inte gör det.

Men vi måste ju överleva om vi blir sjuka, om vi blir utan jobb. Givetvis. Det är därför vi ska införa basinkomst.

Ge alla människor som har klarat av högsta nivån på grundskolan basinkomst. Det går att bestämma nivån någonstans mellan 5000-10000 i dagens penningvärde. Då har alla människor en tryggad inkomst, oavsett om de blir sjuka, arbetslösa, pensionerade eller studenter. Det blir ett superrättvis system, till skillnad från i dag när vissa betalar hundratusentals kronor, medan andra får ersättning medan de fortbildar sig.

Med basinkomst kan vi skaffa oss en arbetslinje som är värd namnet. Man har tryggad inkomst om man blir sjuk, men man har samtidigt 100% skillnad mellan att jobba och att inte jobba. Då finns det incitament till att arbeta så mycket man kan, till skillnad från i dag när socialbidragstagare uppmuntras att fortsätta ta socialbidrag, eftersom det försvinner om de börjar arbeta.

Rättviseaspekten med basinkomst är viktig. I dag har vissa flera 100% procents högre föräldrapenning än andra människor. Vi slår ut möjligheterna för de fattiga barnen innan de ens har fått börja på förskolan. Men med basinkomst, får alla samma ersättning såtillvida att de har nått samma utbildningsnivå på grundskolan.

Har vi basinkomst kan vi dessutom införa en flat skatteskala. Då kan vi tjäna lika mycket för varje arbetad timme, även om vi väljer att jobba 20 timmar per vecka eller 60 timmar per vecka.

Det går inte att ta det borgerliga blockets skanderande om att det ska löna sig mer att arbeta än att inte arbeta på allvar. Inte förrän de börjar tala om basinkomst finns det skäl att tro att det handlar om mer än politiska floskler.

Skrota socialbidraget, det fungerar inte

På Aftonbladet debatt har Bosse Löthén och ”Martin” skrivit personliga berättelser om hur de har blivit nekade socialbidrag av socialtjänsten, fastän de har saknat inkomst.

I båda fallen har socialtjänsten åberopat en praxis som har börjat tillämpas de senaste åren vid bedömning av ekonomiskt bistånd. Lån räknas som inkomst, vilket gör att människor som har skuldsatt sig innan de har kontaktat socialtjänsten nekas bidrag.

Att använda en sådan praxis är fullständigt befängt. Skulle man använda samma praxis i en sedvanlig ekonomisk redovisning, skulle det vara grund för åtal. Tänk dig själv att du köper aktier i ett företag som har visat kontinuerliga höga vinster de senaste åren, och så är det bara lånade pengar.

Om det nu är rimligt att bedöma lån som inkomst, måste man rimligtvis också bedöma återbetalning av lån som bortfall av inkomst. Därför bör socialtjänstens ekonomiska bistånd öka i motsvarande omfattning för alla som betalar av sina skulder medan de får sitt bistånd. Och givetvis borde detsamma gälla för sparande. Lägger man undan 1000 kronor en månad, är det ett inkomstbortfall och då ska socialbidraget ökas med motsvarande nästa månad.

Givetvis skulle ingen socialtjänst godkänna ovanstående. Vilket visar på att det i dag finns ett inneboende hyckleri i systemet. Och då håller jag fullständigt med Bosse Löthén om att det är bättre att lägga ner verksamheten.

Eftersom socialtjänsten har slutat att betala ut pengar till människor som behöver ekonomiskt stöd, behöver vi inte längre socialtjänsten. Avveckla den.

Ersätt istället socialbidraget med basinkomst. Ge alla svenska medborgare som bor i Sverige och som har klarat av grundskolan 5000 kronor i månaden. Det spelar inte någon roll hur bra eller illa ställt de har det, de ska få pengar till att överleva om de bara har sett till att skaffa sig den kunskapsnivå vi kräver i samhället.

Har vi väl ersatt socialbidraget med basinkomst, behöver vi inte längre a-kassa eller studiemedel eller pension eller något annat bidragssystem som kräver administration och ökade utgifter.

Människor skulle slippa bli granskade och stigmatiserade och utelämnade till orimliga beslut, beroende på hur de politiska vindarna blåser för tillfället. Människor skulle slippa att lägga ner energi på ovidkommande oegentligheter och skulle i stället kunna fokusera på att utveckla sig själva och hela vårt samhälle. Det skulle gynna dem och hela samhället på ett sätt som knappt går att tänka sig.

Jag vill inte leva i ett samhälle där man låter människor svälta, för att de försökt att klara sig själva innan de har frågat samhället om hjälp. Håller du med om det? Tycker du också att alla ska få samma möjligheter, oavsett om man är rik eller fattig? Tycker du också att det ska finnas rimlighet för de fattigaste i samhället? Påverka i så fall din omgivning för basinkomst.

Indela skolan i kunskapsnivåer

I en debattartikel i Dagens Samhälle ger Aleks Sakala, ordförande för kristdemokraterna, ett förslag om sommarskolor för elever som inte går ut grundskolan med uppfyllda utbildningsmål.

Det är en god tanke, eftersom undervisningstid onekligen leder till bättre resultat. Men det finns ett inbyggt felaktigt antagande i hela situationen, som bör korrigeras på ett helt annat sätt.

Låt oss titta på meningen ”elever som inte går ut grundskolan med uppfyllda utbildningsmål”. Ser man endast på den meningen, ser vi att vi accepterar att individer lämnar skolan utan att ha uppnått skolans mål.

Anledningen till att vi slussar ut elever från skolan, som faktiskt inte har klarat av utbildningen än, är på grund av att vi har ett system som bygger på ålder i stället för kunskap. Har man nått en viss ålder ska man inte gå i skolan och den som mot all förmodan går om en årskurs, för att tillskansa sig erforderlig kunskap, blir obönhörligen stigmatiserad i förhållande till sina jämnåriga.

I stället bör vi driva en skola som är byggd utifrån kunskapsnivåer och mål.

Låt oss använda tio olika kunskapsnivåer, som i dag motsvarar det man ska lära sig i grundskolan. I dag slussar vi vidare elever i systemet, oavsett vad de har uppnått för kunskapsnivå. Har de nått en viss ålder, hamnar de i en viss klass. I stället borde vi låta dem gå i klasser baserade på kunskapnivå.

Går man på nivå ett finns det ett visst antal mål man ska uppfylla. Till exempel ska man kunna urskilja bokstäver och man ska kunna hantera elementär matematik. Så fort en elev har nått sin nivås mål, låter man densamma gå vidare till nästa nivå.

Därefter är det upp till eleverna hur mycket de vill studera, beroende på i vilken takt de vill stiga genom skolväsendet för att kunna gå vidare till högre utbildning.

Med ett system som bygger på kunskapnivåer i stället för ålder, kommer inte längre någon gå ut ur grundskolan utan att ha klarat målen. Det är nämligen en förutsättning för att de ska gå ut ur skolan.

I slutändan kommer en förändring som bygger på indelning i kunskapnivåer att leda till att vi får en grundutbildning som är den bästa i världen.