Etikettarkiv: arbetsmarknad

YA-jobb minskar inte ungdomsarbetslösheten

I en debattartikeln Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknad på SVT debatt skriver Annika Qarlsson om hur hon tycker att ungdomsarbetslösheten bör lösas.

Det är en spännande artikel som är full av felaktigheter. Låt mig ta upp dem var och en för sig.

Jobbskaparlinjen ger en hållbar arbetsmarknad

Genom hela sin debattartikel slänger Qarlsson sig med en mängd argument som leder till hennes slutsats, som hon använder som rubrik. Problemet är bara det att jobbskaparlinjen och alla politiska åtgärder som snedvrider arbetsmarknaden undergräver hållbarhet och långsiktighet. Arbetsmarknaden fungerar precis som vilket ekosystem som helst. Det är självreglerande. Det innebär att det fungerar bäst när man låter det vara för att reglera sig självt. Varje ”insats” innebär att man snedvrider förutsättningarna och försämrar hållbarheten.

Det intressanta med hennes uttalande är att högerblocket historiskt ofta har velat driva en självreglerande politik för allehanda olika marknader. Man har velat öka antalet marknader och minska den politiska påverkan på de existerande marknaderna. Men när man sedan ser frukterna av en sådan politik, då vill man helt plötsligt reglera och byråkratisera. Och dessa förslag brukar alltsomoftast, liksom detta förslag, innebära att de som har det sämst får det sämre.

Ungdomsarbetslösheten är i dag den viktigaste frågan för svensk politik.

Det finns många frågor som är viktigare för svensk politik: Den totala arbetslösheten. Skolväsendet. Men framförallt hur vi ska skapa en levande demokrati som vi alla vill vara med och bidra till.

Hittills har för höga ingångslöner i kombination med liten arbetslivserfarenhet stängt ute många unga vuxna från den reguljära arbetsmarknaden.

Det här är hittepå. Visst har unga vuxna liten arbetslivserfarenhet. Men det spelar inte någon som helst roll hur höga ingångslönerna är för att ungdomar ska anställas eller inte. Så länge det inte finns några jobb, kommer det inte automagiskt att anställas ungdomar för dessa jobb som inte finns.

Det enda sätt som ett sådant resonemang skulle kunna vara accepterbart på, är om ingångslönerna sänks så mycket att ungdomar får lägre löner än de är värda. Detta är emellertid ett faktum Qarlsson tiger om.

För att ungdomar ska kunna anställas, behöver det finnas lediga jobb för detta. Det enda sättet vi kan frigöra sådana lediga jobb, är genom att friställa äldre arbetskraft som inte sköter sitt jobb till förmån för ungdomar. Det enklaste och smidigaste sättet att göra detta på är genom att ändra på LAS, så att vem som helst kan friställas när som helst, i stället för att tvinga arbetsköpare att fortsätta köpa arbetskraft av vissa arbetssäljare, bara för att de har gjort så förut.

Det vinner vi alla på – unga, arbetslösa, arbetsgivare och samhället i stort.

Unga är de som förlorar mest på YA-jobb. Det kommer att bli tvingande till lönesänkningar på ca 25%. Vilken ”äldre” arbetssäljare skulle gå med på att sälja sin arbetskraft 25% billigare? Det skulle bli ramaskri bland Sveriges arbetssäljare om det hände. Men ungdomarna är inte lika engagerade politiskt och därför är de en enkel slagpåse för Qarlsson och hennes gelikar.

Alla äldre arbetslösa får det ännu svårare att kämpa om de arbetstillfällen som inte existerar. I stället för att konkurrera på lika villkor som yngre arbetslösa, får ungdomarna från och med 14:e januari sväva förbi de äldre till jobben på en röd matta av statssubventioner.

Vårt samhälle är den största förloraren alla. Vi får ökade utgifter på 2,1 miljarder kronor. Utöver detta tillkommer den dolda kostnaden det innebär att administrera dessa YA-jobb. Men den största förlusten drabbas vi av genom den snedvridning dessa utgifter innebär. I stället för en väl fungerande marknad ska vi skänka pengar till arbetsköparna för att de ska anställa ungdomar för 25% mindre i lön. Att bygga in en sådan orättvisa i ett system är förödande, för effektiviteten och för känslan av rättvisa.

De som vinner på yrkesintroduktionsanställningar är de som köper arbetskraft. De får pengar från statens ansträngda kassa för att anställa personer under 25 år tills de får möjlighet att lasa ut dem efter fyra år. Då kan de anställa nya ungdomar och så får vi ett samhälle som bygger på att rika utnyttjar de som har det sämst. Precis som med instegsjobben för invandrare och statliga subventioner av långtidsarbetslösa.

Vi behöver inte fler statliga bidrag för att få Sveriges ekonomi på rätt köl igen, oavsett om det är socialdemokraterna eller det borgerliga blocket som lånar pengar i statens namn för att genomföra sina ”reformer”.

Vi behöver avregleringar.  Ta bort regeln om ”sist in – först ut” eftersom ungdomar mycket väl kan göra bättre ifrån sig än äldre som befinner sig på samma arbetsplats. Först då finns det också goda möjligheter för ungdomar att få arbetstillfällen där de kan prestera på bästa möjliga sätt.

Släpp visstidsanställningarna fria

I en försvar för visstidsanställningar på SvD Opinion skriver Eva Östling och Katarina Novák att de ger unga möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Susanna Gideonsson replikerar att förslaget utgår ifrån att man vill komma åt utnyttjandet av visstidsanställningar som en kontinuerlig anställningsform.

Naturligtvis har båda parter rätt. Det behövs visstidsanställningar och anställningsformen utnyttjas i hög utsträckning av arbetsgivare. Men problematiken ligger på ett helt annat plan än lagstiftning om arbetsformen. Vi lever i ett fiskalt kapitalistiskt samhälle, och därför bör vi införa ekonomiska incitament som styrverktyg i stället för juridiska spetsfundigheter. För som vi alla vet kommer lagförslag att granskas efter kryphål, som kommer att hittas och utnyttjas.

Så i stället för att vi ska lägga ner massor med arvoderade timmar på att försöka ta fram ett lagförslag som ändå kommer att kringgås, bör vi använda oss av mer effektiva metoder.

Ta bort tvånget om tillsvidareanställning helt och hållet. Gör det fullständigt fritt för arbetsköparna och arbetssäljarna att komma överens om vilken anställningsform de ska använda. Vill arbetsköpare bara erbjuda tillsvidareanställningar eller visstidsanställningar, låt arbetsköparen göra detta efter eget bevåg. Facket propagerar för att tillsvidareanställningar är värdefulla för hela företaget inte bara för arbetssäljaren. Låt verkligheten bevisa detta.

Vi lever på 2000-talet. Med all valfrihet det innebär. Vem som helst får välja vilken tandkräm som helst att borsta tänderna med. Man får välja var man ska handla, man får välja när man ska handla och framförallt är det fritt fram för alla att välja vad man ska handla. Detta gäller dock inte för de som köper arbetskraft.

I stället för att ha en rationell arbetsmarknad har vi företag som anställer folk i 3 år och 10 månader i två olika visstidsanställningsformer för att sedan lasa ut dem. Det kallar jag otrygghet och det är det systemet vi uppmuntrar. Skulle arbetsköparen få välja fritt skulle alla dessa utlasade personer få fortsätta arbeta, utan att behöva gå genom en förödmjukande arbetslöshetsprocess där de är improduktiva och ouppskattade i månader, kanske år.

I stället för att driva en process som osar av dubbelmoral, ska vi låta arbetsköparen bestämma vilken arbetsform hen vill köpa.

Det vi i samhället ska påverka, är i stället priset. Lagstadga om att visstidsanställda och deltidsanställda ska ha minst 50% mer i timlön än motsvarande timlön för tillsvidareanställda. För det behövs arbetssäljare som går in vid behovstoppar med visstidsanställningar. Men om det blir ekonomiskt lönsamt för arbetsköpare att köpa tillsvidareanställda kommer de att göra så.

Är det verkligen så att vi anser att det är bättre för arbetssäljare att ha tillsvidareanställning? Ska vi fortsätta att ha ett samhälle som är byggt för tillsvidaretjänster? I så fall behöver vi de rätta ekonomiska incitamenten för att främja tillsvidareanställning. Det gör vi genom att göra tillsvidaretjänsterna billigare för arbetsköparna.

Rent ekonomiskt är det också det vettigaste vi kan göra. I så gott som alla andra försäljningar gäller prissättningsregeln att de som erbjuder flexibilitet, får också mer betalt: på elmarknaden, i snabbköpet och inom b2b. Låt detsamma gälla på arbetsmarknaden.