Jag har sprungit minimalistiskt i några år nu, och jag har upptäckt fördelar och nackdelar med minimalistisk löpning. Som ni säkert förstår jag övervägande positiv till minimalistisk löpning, men jag blundar inte för de problem som finns.

Det händer att folk frågar mig varför man egentligen ska springa minimalistiskt. Jag brukar försöka svara dem så gott jag kan, men jag upplever att jag aldrig lyckas få med allt i mina förklaringar. Därför bestämde jag mig för att skriva det här inlägget som radar upp alla fördelar och nackdelar med minimalistisk löpning.

Fördelar

Aldrig ryggskott

Den huvudsakliga anledningen till varför jag började använda skor utan klack, var för att få en naturligare hållning vid löpning. När jag sprang med klack kunde det leda till förlamande ryggskott emellanåt, på grund av att klacken justerade bäckenet några grader i en ofördelaktig vinkel. Det har aldrig hänt sedan jag gick över till att springa minimalistiskt.

Aldrig ont i benhinnorna

Jag hade sprungit länge i klackskor innan jag gick över till minimalistisk löpning, så därför hade jag tränat upp benhinnemusklerna för länge sedan. Men jag hör det från så gott som alla som börjar springa i klackskor, de får mördande träningsvärk i benhinnorna. Anledningen är att klackskolöpning med markant hälisättning tvingar benhinnorna att bromsa foten i varje steg, någonting de inte är konstruerade för. Därför rekommenderar jag minimalistisk löpning till alla som har problem med sina benhinnor.

Aldrig blå tånaglar

När jag började springa minimalistiskt försvann mina blå tånaglar helt och hållet. Förut hade löpning alltid inneburit blå tånaglar för mig. Det var ett faktum: jag springer = jag får blå tånaglar. Men med minimalistisk löpning försvann de fullständigt. Anledningen är att klackskolöpning ”trycker fram” foten i skon, det vill säga att den glider ner lite i varje löpsteg så att tårna slår i framkanten av skon och de upprepade stötarna ger blåtår. Detta går stick i stäv med vad folk tror, nämligen att det är oundvikligt med blåtår när man springer minimalistiskt (för att man slår tårna i terrängen).

Aldrig stukningar

Med minimalistisk löpning stukar jag inte längre fötterna. Det hade jag aldrig trott var möjligt innan dess. Jag har nämligen alltid stukat fötterna när jag har sprungit. Jag skämtar inte. I klackskor stukade jag fötterna varje gång jag var ute och sprang. Ibland flera gånger per löppass. Det har lett till att ligamenten i fötterna har blivit permanent uttöjda. Jag hade accepterat faktumet att jag alltid stukar fötterna när jag springer. Men sedan jag har börjat med minimalistisk löpning har jag inte stukat fötterna en endaste gång. Och jag har sprungit minimalistiskt i flera år nu. Anledningen är att klackskor har en kant på utsidan av foten som ”knäcker” foten när man rullar över den. Med tunna sulor finns ingen kant som orsakar stukningar.

Billiga skor

Klackskor kan kosta upp över tusenlappen och enligt tillverkarna kan de endast användas i två år innan den dämpande funktionen har försvunnit. Med enkel matematik kan man därför räkna ut att klackskolöpning kostar mycket pengar. Så behöver det inte vara med minimalistisk löpning, även om det givetvis också finns dyra minimalistiska skor. För när man springer minimalistiskt kan man springa i det närmaste vilka tunna skor som helst som saknar klack. Jag springer till exempel i aquasocks. De kostar 150 kronor paret. Skorna jag använder just nu köpte jag för en krona på tradera. När de har slitits ut kan jag övergå till ett par sneakers jag köpte för 50 kronor på rea. Men det billigaste är ändå att springa barfota: 0 kronor.

Allsidig och naturlig träning

Med minimalistisk löpning tränar man inte bara upp styrkan i benen, utan även i fötterna. Hålfoten stärks naturligt. Man blir starkare i fötterna och det påverkar hela kroppen. Vaderna får arbeta i stället för benhinnorna, och det är någonting vaderna är gjorda för.

Närkontakt med underlaget

Att springa minimalistiskt innebär att vara i närkontakt med underlaget. I stället för att löpning blir ett arbetspass man ska pressa sig igenom, blir löpning andaktsfullt. Det blir roligare. Det blir till en upplevelse. Jag som löpare förenas med naturen på ett annat sätt än med tjocka klackskor som är en barriär för närkontakten. Trots att de andra aspekterna är viktiga är just denna känsla av löpning och kontakt med omvärlden den största anledningen till varför jag älskar minimalistisk löpning.

Nackdelarna

Grus är en plåga

Att springa på grus i minimalistiska skor känns. Och fastän man ökar framfotsinsättningen på ojämna underlag trampar man ändå då och då på större stenar ibland, och det gör riktigt ont. Jag har aldrig skadat mig vid feltramp så fötterna verkar vara gjorda för att klara det. Men just i ögonblicket man trampar på en hård sten och några steg därefter smärtar det.

Långsammare löpning på ojämna underlag

Eftersom fötterna är mindre skyddade vid minimalistisk löpning är det väldigt svårt att hålla samma hastighet på ojämna underlag (dvs grus) jämfört med klackskor. På bana och asfalt kan man springa minst lika snabbt minimalistiskt. Men väldigt många lopp har partier på grusväg (eller grus på asfalten). Så ifall det är viktigt att pressa sekunderna i lopp på grus, rekommenderar jag inte minimalistiska skor.

Ont i knäna

Många prövar på minimalistisk löpning för att de har ont i knäna och blir hjälpta av det. För mig har det varit tvärtom. Jag hade aldrig haft ont i knäna vid löpning innan jag började springa minimalistiskt. Men sedan jag började har jag känt av knäna då och då. Dock har det aldrig gjort så ont att jag har varit tvungen att bryta mina löppass, utan det har räckt med att justera löpsteget. Jag landar nämligen ganska mycket på hälarna även när jag springer i minimalistiska skor och därför blir det tuffare för knäna än i dämpade skor.

Skaderisk

Min övergång till minimalistisk löpning var fullkomligt skadefri, och det berodde på två saker. Dels hade jag gått minimalistiskt och barfota i åratal innan jag började springa minimalistiskt. Sedan lyssnar jag alltid på kroppen. Känner jag att jag har ont, springer jag inte. Så fastän jag trappade upp snabbare än rekommendationerna hade jag inga som helst problem med övergången. Nu vet jag att det inte alltid är så. Det finns flera som har skadat sig när de började springa minimalistiskt. För att undvika det, rekommenderar jag en långsam övergång och att undvika att springa om det gör ont.

Ont i vaderna

Jag tycker egentligen inte att det är någon nackdel, men när man övergår till att börja springa minimalistiskt kommer man att få ont i vaderna. Dom är dock gjorda för det, så vilar man bara upp sig tillräckligt blir de starkare och starkare. Efter ett tag får man inte längre ont i vaderna.

Sammanfattning

Minimalistisk löpning är naturligare för kroppen. Det är viktigt att ta det lugnt i övergången från klackskor, men bortsett från det är den naturligare minimalistiska löpningen bättre för kroppen. Jag har själv sluppit stukningar, blånaglar och ryggont. Andra har fått mindre ont i knäna. Dessutom får man en närmare löpkänsla, som kroppen tycker bättre om. Därför rekommenderar jag minimalistisk löpning till dig som springer för att det är skönt eller för att må bra. Däremot, om du strävar efter att springa så snabbt som möjligt, och du inte springer på bana, då rekommenderar jag klackskor i stället.