Av alla idiotiska skolreformer som har skett sedan kommunaliseringen av skolan, är de så kallade karriärtjänsterna en av de mer idiotiska.

Tanken med karriärtjänsterna är att ”[…]högt kompetenta lärare ska kunna göra karriär och mot ett lönepåslag hjälpa andra lärare att bli bättre.” (Gardner Sundström, 2013). Karriärtjänsterna innebär alltså att de som anses vara de bästa lärarna ska jobba mindre, för att de i stället ska lära de sämre lärarna bli bättre.

Det största problemet med karriärtjänster är att utse vilka lärare som är värdiga att få dessa tjänster. Vi har inte något system för att mäta effektiviteten hos lärare i dag. Elevernas måluppfyllelse är ett resultat av lärarnas egna bedömningar, i stället för av en extern kontrollinstans.

Med ett otillräckligt system för att bedöma lärares effektivitet att hjälpa sina elever att uppnå sina mål, kommer en icke oansenlig del godtycke att komma in i bedömningen. De lärare som skolledningen tycker bättre om, kommer givetvis att få förtur. De som är lite mer positiva till skolledningens förslag. De som är lite snyggare.

Förmodligen kommer således i många fall fel personer att få dessa karriärtjänster. I stället för att de effektivaste pedagogerna får tjänsterna kommer de största karriäristerna att få dem. De som kan lägga fram sin sak på ett bättre sätt. De som anstränger sig för att framstå som effektiva pedagoger i stället för att faktiskt vara det. De som är lite snyggare.

Men det största problemet med karriärtjänster ligger på ett helt annat plan. Det handlar om vilken syn vi har på kunskap och lärande.

Karriärtjänster handlar om att gå ett steg tillbaka till att kunskap förmedlas uppifrån ner. Det är förstelärare som ska berätta för de andra lärarna hur de ska gå tillväga för att undervisa bättre. Det är lektorerna som ska återkoppla till forskningen för att sedan vara ämnesansvariga och sprida sin kunskap vidare till sina kollegor.

I dag vet vi att ett heuristiskt-pragmatiskt synsätt på kunskap är mycket mer fruktbart. När kunskapen får uppstå genom att individen lär sig genom att själv experimentera, kommer den att vara mycket mer gedigen och situationsanpassad än om den lärs upp i en hierarkisk maktstruktur. Det är någonting som hela strukturen med karriärtjänster motverkar.

Vad varje lärare får lära sig på lärarutbildningen är att undervisningen i skolan ska vila på resultat från beprövad forskning. Detta ska varje lärare ta till sig, genom att kontinuerligt läsa akademiska artiklar och rapporter. Men i stället för att man anlägger tid till självvald fortbildning inom pedagogisk forskning för samtliga lärare, pressar man lärarna till bristningsgränsen tidsmässigt, samtidigt som man låter några utvalda, som givetvis får några kronor mer i fickan, göra detta för att sedan i sedvanlig hierarkisk mening sprida ordet vidare.

På ett sätt är det förståeligt att Björklund & Co väljer att satsa på karriärtjänster. Det är det enda som finns i deras sinnevärld, eftersom det är genom att de själva har gjort karriär som de har lyckats nå framgång. Men att vara lärare skiljer sig från att vara politiker. Vilket är tur, med tanke på hur det har gått för den svenska skolan medan karriäristen Björklund har suttit vid spakarna.

Det som behövs i skolan är någonting som är så långt från politikernas arbetssituation som möjligt. Skolan behöver artisaner. Skolan behöver effektiva yrkespersoner, som utvecklar sitt värv, sitt sätt att undervisa kontinuerligt. Skolan behöver att dessa personer som själva har utvecklat sin pedagogik och finputsat den till perfektion, att de faktiskt jobbar med det de är bäst på, nämligen att undervisa elever.

Visst behöver skolan också ett kunskapsutbyte mellan lärare. Men det är inte något problem. För de bästa lärarna, de vet att de tjänar på att de andra lärarna också blir bättre. De kommer att hjälpa de andra lärarna kontinuerligt. Det är vad de gör redan i dag, oavsett om de kommer att bli utvalda till karriärtjänsterna eller inte. De gör detta ”gratis”.

Det är förståeligt att Björklund är fullkomligt blind för dessa till synes osjälviska altruister. Det är nämligen inte någon hemlighet att högern höjer Homo Aeconomicus som ett föredöme. I och med att de själva har varit tvungna att uppnå ytterligare förfining och blivit till Homo Machiavellus, kan de inte se hur Homo Altruistus är ett tänkbart alternativ. Det är därför de tror att karriärtjänster är någonting bra.

I stället för att införa karriärtjänster, bör vi betala lärarna utifrån måluppfyllnad. Detta är långt från Björklunds förstånd, och det ligger långt från hur de flesta tänker på skolan, som ska drivas av lust att lära och så vidare. Men genom att ersätta lärare utifrån hur väl deras elever uppnår kursplanernas mål, kommer de bästa lärarna automatiskt få en lönehöjning. Då kommer vi att locka de mest dugliga lärarna till yrket och de kommer att utforma det bättre och bättre och då kan vi få världens bästa skola.

Undvik karriärtjänster. Inför resultatbaserad lön för lärarna i stället. Det är så vi får de svenska skolorna att uppvisa fantastiska resultat.