Etikettarkiv: lockdown

Vilka vill stänga ner samhället?

Ingen har väl missat att det finns en grupp människor som vill stänga ner hela vårt samhälle på grund av en förkylning.

Det är till synes svårt att berättiga en nedstängning med tanke på de omfattande negativa konsekvenserna som följer. Den lågkonjunktur som oundvikligen kommer att följa i fotspåren av de nedstängningar vi redan haft riskerar att få överdödligheten på 0,047% av Sveriges befolkning att framstå som ingenting.

Det är svårt att förstå hur någon vid sina fulla sinnen vill inducera en lågkonjunktur som mest troligt kommer att leda till massiva nedskärningar i samhället och vården. För när verkligheten kommer ikapp oss, kommer vi inte att kunna låna oss ur situationen.

Så jag satte mig ner och började fundera. Vem kan med vett och vilje förbise riskerna med ytterligare nedstängningar för att förlänga livet några extra månader hos multisjuka åttioåringar?

Det finns tre grupper av människor som av olika skäl åsidosätter rationellt tänkande till förmån för panikåtgärder, när vi behöver noga överväga hur vi ska hantera en situation där 6% fler har dött under 2020, än vad som brukar dö i vanliga fall.

Vårdpersonal tillhör den första gruppen. Covid hindrar deras dagliga arbete på en mängd olika sätt. Många har daglig kontakt med covidpatienter, en närkontakt som lätt kan påverka deras omdömesförmåga. De arbetar inom vården som har drabbats av nedskärningar under 30-40 år. Det har byggts in en fragilitet i systemet så att även mindre påfrestningar som covid skapar en abnorm överbelastning. Dessutom tvingar arbetsgivarna de anställda att jobba alldeles för mycket för att täcka upp de bristande resurserna.

En uppenbar grupp är människor som inte drabbas av nedstängningarna, eller som inte tror att de kommer att drabbas. Människor ser i mångt och mycket till sig själva och om inte den privata ekonomin påverkas är det lite lättare att blunda för samhällsutvecklingen.

Det finns en uppfattning om att samhället alltid klarar sig, att det alltid kan städa upp ifall det kommer en kris. Få har någon uppfattning om hur stat och kommuner har dragit på sig skuldberg som gör deras ekonomier kan påverkas negativt. En ekonomiskt nedåtgående spiral kan vara snabb, accelererande och förödande på åtskilliga plan.

Slutligen finns det en grupp människor som vi inte synliggör, men som har stor benägenhet att ta stora samhällsekonomiska risker för att multisjuka åttioåringar ska få chansen att leva några extra dagar.

De jag vill lyfta fram med det här inlägget är människor som skjuter sina liv på framtiden. De som först ska gå färdigt grundskolan. Sedan gymnasiet. Högskolan. Sedan måste de jobba några år på sitt första jobb. Skaffa barn. Uppfostra barnen, se till att dom får en bra start. Deras religion heter delayed gratification, och det är den enda sanna tron. Och de människorna ska göra sina saker när de blir pensionärer. Efter att de har tagit hand om barnbarnen. Livet skjuts hela tiden framåt, det ska levas senare. Ständigt senare.

Försök att sätta dig in i hur dessa människor tänker. För utifrån deras perspektiv är det en tragedi om åttioåringarna dör, eftersom de aldrig fick chansen att börja leva.

Det var när jag insåg hur dessa människor tänker som jag också förstod hur de kan reagera som de gör. Vägra se någonting annat än en sida av myntet. Det är för att den sidan av myntet skapar en ravin av olösta känslor av sorg och förlust.

Vi kan aldrig låta dessa människors personliga trauman styra de rationella beslut vi behöver ta i ett samhälle. Vi måste väga fördelar mot nackdelar. Vi måste våga stå upp mot åsikter som formas av affektion istället för analys, även om det innebär att vi sårar människor och deras självkänsla.

Lockdownbeivrarna blockar

Om man försöker att argumentera med lockdownbeivrare får man räkna med att… bli blockad. Jag har hittills gjort det två gånger och båda gångerna har det alltså inte lett till någon som helst motargumentation av något slag. I stället har dom fått nog av att någon skriver någonting som inte passar med deras världsbild och blockerar dem.

Senast var det av Åsa Hidmark (@Nymne) på Twitter. Hon hade skrivit:

Är det så att svenskarna inte inser att de är i kris eftersom hela pandemin har ägnats åt att dämpa oron[…]

Jag svarade:

Du tog fel på en bokstav. De 11 första månaderna 2020 hade vi en överdödlighet som motsvarade 6% av förväntat antal döda och 0,047% av befolkningen. Alla ANSER inte att det motsvarar en kris

Då fick Hidmark nog. Om det var för att jag bemötte hennes retoriska försök att få det att låta att vi har en kris med objektiva siffror, eller bara för att jag inte höll med henne, det vet vi inte.

Men det är inte första gången jag råkar ut för detta och man märker snabbt att det är ständigt återkommande i diskussion efter diskussion med lockdownbeivrarna.

Vad ger det för signaler?

Först och främst signalerar blockmentaliteten att blockarna inte kan argumentera för sin sak. Argumenten tryter och då tar de till blocken i stället.

Dessutom, blockarna är inte förmögna att se på ämnet från ett annat perspektiv. Stämmer det inte med deras världsuppfattning ska det eradikeras från deras sociala medier.

Framförallt handlar dock blockmentaliteten om makt. Makten att deras åsikt ska få stå oemotsagd. Makten att dom ska ha rätt, även om argumenten tryter. Makten till informationsövertag. Makten vill att makten ska bestå.

Maktaspekten märks som allra tydligast på att blockningen går som varmast när de som blockas är tillräckligt insignifikanta för att ignoreras. Användare utan följare blockar man. För sinnesrons skull. För maktens skull. För nöjes skull.

Slutligen, blockarna blir procoverade av avvikande åsikter. De blir provocerade att de inte kan hantera detta. De blir provocerade över att insignifikanta personer som vet sämre än dem har mage att opponera sig. Att pocka på den bubbla de har byggt.

Varje block signalerar inkompetens att tänka, att man har fel och för stort ego för att kunna hantera det.

Om det nu är värt att stänga ner samhället för att – kanske – minska överdödligheten från 0,047% av befolkningen. Om det nu är självklart att de människoliv vi kommer att förlora i lågkonjunkturen som oundvikligen kommer efter en nedstängning är värda att ta. Om det är värt med en ökad risk för suicidalitet hos unga för att låta multisjuka äldre leva några månader till. I så fall är det en bättre strategi att förklara det än att sticka huvudet i sanden.