Etikettarkiv: skola

Förstatliga elevernas examinationer

Hej Tomas,

Jag läste precis ditt inlägg Vi säger nej att göra den svenska skolan statlig. Det var fint skrivet. Jag såg det du skrev.

Jag tycker att din rubrik var väldig festlig och fin. Du vill inte att skolan ska bli statlig igen. Men omedelbart efter det skriver du att ”Vi måste prioritera det som har stöd i forskning och erfarenhet.” All forskning och erfarenhet visar ju faktiskt på att de svenska eleverna presterade mycket bättre när den svenska skolan var statlig. Hur tänkte du egentligen där?

Sedan argumenterar du för att vi ska pytsa in ännu mera pengar i karriärtjänster. Det vill säga betala pengar för att de bästa lärarna ska undervisa färre elever och i stället undervisa de lärare som inte blev tillräckligt bra efter fem års lärarutbildning. Jag är rädd att jag måste upplysa dig om att dessa karriärtjänster inte har någon som helst grund i vetenskap eller erfarenhet.

Jag såg också att du skrev väldigt mycket om att bli sedd. Om att det skulle leda till resultat. Jag kan tyvärr inte hålla med dig om det. Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekar på att elever skulle prestera bättre bara genom att bli sedda. Jag förstår att bli sedd är viktigt för dig i din position och allt. Men det som behövs för elever är att skapa tydliga imperativ och förutsättningar att nå fantastiska resultat.

Det gör vi genom statligt kontrollerade externa examinationer.

Visst erbjuder du ett populistiskt förslag om att öka antalet lärotimmar i svenska och matematik, efter år av kommunala nedskärningar. Men ditt förslag är djupt rotat i en felaktig föreställning om skolan. Nämligen att politikerna ska bestämma antalet undervisningstimmar. I stället bör vi låta lärarna bestämma.

Betala lärarna utifrån hur väl deras elever lyckas uppnå kunskapsmålen. Gör examinationen extern. Då kommer lönenivåerna öka för de bästa lärarna och då kommer också de bästa studenterna att söka sig till yrket. Då kommer lärarna själva att individuellt anpassa timmarna efter behov. Då kommer lärarna att ge eleverna den uppmärksamhet och uppmuntran de behöver för att klara kunskapsmålen och läraren ska få ut sin lön.

Då kommer statusen för lärarna att öka. Då kommer vi att få världens bästa skola. Då kan vi utveckla friskolereformen till någonting positivt.

Men för att kunna komma dit, måste vi förstatliga examinationerna av elevernas kunskapsmål. Utan den förändringen kommer vår skola att bli allt sämre.

Med extern kunskapskontroll kan vi skapa världens bästa skola

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel av Sam Olofsson: Elevernas kunskaper bör granskas externt. I denna debattartikel argumenterar Olofsson att elevernas kunskaper bör testas externt, i stället för vad vi gör i dag, låter undervisande lärare sätta hela betyget.

Olofsson har givetvis rätt i sak. Vi måste genomföra externa kunskapskontroller för att den svenska skolan ska kunna hämta sig igen. Hur ska vi annars kunna skapa en skola som får ersättning utifrån hur den klarar kunskapsmålen?

Olofsson pekar på andra essentiella fördelar med extern kunskapsprövning. Det skapar en rättvisare skola och det skapar förutsättningarna för att skolan klarar kunskapsmålen.

Den viktigaste funktionen med externa kontroller är dock, som Olofsson också är inne på, att det skapar ett kunskapsfrämjande inlärningsklimat. Att ens undervisande lärare är en person som finns där för att hjälpa dig att nå dina kunskapmål, skapar en helt annan inställning och helt andra förutsättningar för lärande.

Med externa kontroller kan lärande ske i en positiv anda i stället för klämmas in i en konstgjord kampsituation. I dag har klassrummen många gånger förvandlats till slagfält, där eleverna och lärarna sammandrabbas i dagliga strider. Med externa kontroller ställs skolans struktur av kamp helt och hållet på ända, så att tiden i skolan kan användas till undervisning och inlärning i stället för statuskamp.

Så långt håller jag med Olofsson. Men när det gäller hens förslag till genomförande, vill jag opponera mig och föreslå bättre lösningar.

Olofsson är öppen för att delar av kunskapskontrollen ska ske externt och att delar fortfarande ska bestämmas av den undervisande läraren. Problemet är dock att detta är redan vad som praktiseras i dag. Vi har nationella prov ända ner till årskurs 3 (vad nu det ska vara bra till, eftersom vi ändå inte ger betyg på dessa kunskapsnivåer).

De bra lärarna använder de nationella proven precis som de är tänkta. De viktar elevernas betyg utifrån resultaten på dessa prov. De svagare lärarna, de som inte kan/vill stå emot skolledning/elever/föräldrar och ge mer rättvisa betyg, de ser resultaten från de nationella proven, men ignorerar dem och rättfärdigar sin betygssättning med att de själva bättre känner eleverna. Detta skapar orättvisa och sämre kunskapsnivåer.

Mitt förslag är att all betygssättning ska grunda sig på extern bedömning, då det är möjligt. Precis som med uppkörning för att ta körkort, måste varje elev klara externa bedömningar för att kunna gå vidare till nästa kunskapsnivå. Det är välbeprövat och väl fungerande vad det gäller körkort.

Belackarna höjer sina röster: Men vi kan inte återvända till tiden för slutexamina! Det första svaret är naturligtvis: Varför inte? Från den tiden då vi hade slutexamina i skolan, hade vi också mycket bättre kunskapsresultat.

Men visst blir det inte rättvisande med endast en slutexamen varje år i varje ämne. Framförallt blir det väldigt ineffektivt. Vi kan lätt utveckla systemet till det bättre. Gör det möjligt att anmäla sig till examen upprepade gånger.

Fördelen med att utveckla en extern kontrollorganisation av kunskapmålen i skolan är ofantlig. Vi skulle få exakta siffror på hur kunskapsmålen uppnås. Vi skulle helt eliminera det osynliga slacket som existerar i dag, när elever som inte har nått sina kunskapmål går vidare till nästa kunskapnivå.

Fortsättningsvis kan vi identifiera de lärare som inte gör ett bra jobb och avpollettera dem från verksamheten och låta dem få söka andra jobb som passar dem bättre.

Skulle vi skapa ett externt kontrollsystem för skolan, skulle det leda till ringar på vattnet. Då skulle vi få en skola som drivs av elevernas inre motivation, till skillnad från dagens förvaringsmentalitet. Vi skulle få en engagerad och professionell lärarkår som är specialiserade på lärande i stället för de administrativa och kontrollerande uppgifter vi har belamrat dagens lärarkår med.

Sveriges skola har haft en kontinuerlig nedgång sedan vi tog bort den externa kontrollen av elevernas resultat. Låt oss införa den igen, så att vi får möjlighet att skapa världens bästa skola!

Indela skolan i kunskapsnivåer

I en debattartikel i Dagens Samhälle ger Aleks Sakala, ordförande för kristdemokraterna, ett förslag om sommarskolor för elever som inte går ut grundskolan med uppfyllda utbildningsmål.

Det är en god tanke, eftersom undervisningstid onekligen leder till bättre resultat. Men det finns ett inbyggt felaktigt antagande i hela situationen, som bör korrigeras på ett helt annat sätt.

Låt oss titta på meningen ”elever som inte går ut grundskolan med uppfyllda utbildningsmål”. Ser man endast på den meningen, ser vi att vi accepterar att individer lämnar skolan utan att ha uppnått skolans mål.

Anledningen till att vi slussar ut elever från skolan, som faktiskt inte har klarat av utbildningen än, är på grund av att vi har ett system som bygger på ålder i stället för kunskap. Har man nått en viss ålder ska man inte gå i skolan och den som mot all förmodan går om en årskurs, för att tillskansa sig erforderlig kunskap, blir obönhörligen stigmatiserad i förhållande till sina jämnåriga.

I stället bör vi driva en skola som är byggd utifrån kunskapsnivåer och mål.

Låt oss använda tio olika kunskapsnivåer, som i dag motsvarar det man ska lära sig i grundskolan. I dag slussar vi vidare elever i systemet, oavsett vad de har uppnått för kunskapsnivå. Har de nått en viss ålder, hamnar de i en viss klass. I stället borde vi låta dem gå i klasser baserade på kunskapnivå.

Går man på nivå ett finns det ett visst antal mål man ska uppfylla. Till exempel ska man kunna urskilja bokstäver och man ska kunna hantera elementär matematik. Så fort en elev har nått sin nivås mål, låter man densamma gå vidare till nästa nivå.

Därefter är det upp till eleverna hur mycket de vill studera, beroende på i vilken takt de vill stiga genom skolväsendet för att kunna gå vidare till högre utbildning.

Med ett system som bygger på kunskapnivåer i stället för ålder, kommer inte längre någon gå ut ur grundskolan utan att ha klarat målen. Det är nämligen en förutsättning för att de ska gå ut ur skolan.

I slutändan kommer en förändring som bygger på indelning i kunskapnivåer att leda till att vi får en grundutbildning som är den bästa i världen.

Ta bort karriärtjänster och inför resultatbaserad lön för lärarna

Av alla idiotiska skolreformer som har skett sedan kommunaliseringen av skolan, är de så kallade karriärtjänsterna en av de mer idiotiska.

Tanken med karriärtjänsterna är att ”[…]högt kompetenta lärare ska kunna göra karriär och mot ett lönepåslag hjälpa andra lärare att bli bättre.” (Gardner Sundström, 2013). Karriärtjänsterna innebär alltså att de som anses vara de bästa lärarna ska jobba mindre, för att de i stället ska lära de sämre lärarna bli bättre.

Det största problemet med karriärtjänster är att utse vilka lärare som är värdiga att få dessa tjänster. Vi har inte något system för att mäta effektiviteten hos lärare i dag. Elevernas måluppfyllelse är ett resultat av lärarnas egna bedömningar, i stället för av en extern kontrollinstans.

Med ett otillräckligt system för att bedöma lärares effektivitet att hjälpa sina elever att uppnå sina mål, kommer en icke oansenlig del godtycke att komma in i bedömningen. De lärare som skolledningen tycker bättre om, kommer givetvis att få förtur. De som är lite mer positiva till skolledningens förslag. De som är lite snyggare.

Förmodligen kommer således i många fall fel personer att få dessa karriärtjänster. I stället för att de effektivaste pedagogerna får tjänsterna kommer de största karriäristerna att få dem. De som kan lägga fram sin sak på ett bättre sätt. De som anstränger sig för att framstå som effektiva pedagoger i stället för att faktiskt vara det. De som är lite snyggare.

Men det största problemet med karriärtjänster ligger på ett helt annat plan. Det handlar om vilken syn vi har på kunskap och lärande.

Karriärtjänster handlar om att gå ett steg tillbaka till att kunskap förmedlas uppifrån ner. Det är förstelärare som ska berätta för de andra lärarna hur de ska gå tillväga för att undervisa bättre. Det är lektorerna som ska återkoppla till forskningen för att sedan vara ämnesansvariga och sprida sin kunskap vidare till sina kollegor.

I dag vet vi att ett heuristiskt-pragmatiskt synsätt på kunskap är mycket mer fruktbart. När kunskapen får uppstå genom att individen lär sig genom att själv experimentera, kommer den att vara mycket mer gedigen och situationsanpassad än om den lärs upp i en hierarkisk maktstruktur. Det är någonting som hela strukturen med karriärtjänster motverkar.

Vad varje lärare får lära sig på lärarutbildningen är att undervisningen i skolan ska vila på resultat från beprövad forskning. Detta ska varje lärare ta till sig, genom att kontinuerligt läsa akademiska artiklar och rapporter. Men i stället för att man anlägger tid till självvald fortbildning inom pedagogisk forskning för samtliga lärare, pressar man lärarna till bristningsgränsen tidsmässigt, samtidigt som man låter några utvalda, som givetvis får några kronor mer i fickan, göra detta för att sedan i sedvanlig hierarkisk mening sprida ordet vidare.

På ett sätt är det förståeligt att Björklund & Co väljer att satsa på karriärtjänster. Det är det enda som finns i deras sinnevärld, eftersom det är genom att de själva har gjort karriär som de har lyckats nå framgång. Men att vara lärare skiljer sig från att vara politiker. Vilket är tur, med tanke på hur det har gått för den svenska skolan medan karriäristen Björklund har suttit vid spakarna.

Det som behövs i skolan är någonting som är så långt från politikernas arbetssituation som möjligt. Skolan behöver artisaner. Skolan behöver effektiva yrkespersoner, som utvecklar sitt värv, sitt sätt att undervisa kontinuerligt. Skolan behöver att dessa personer som själva har utvecklat sin pedagogik och finputsat den till perfektion, att de faktiskt jobbar med det de är bäst på, nämligen att undervisa elever.

Visst behöver skolan också ett kunskapsutbyte mellan lärare. Men det är inte något problem. För de bästa lärarna, de vet att de tjänar på att de andra lärarna också blir bättre. De kommer att hjälpa de andra lärarna kontinuerligt. Det är vad de gör redan i dag, oavsett om de kommer att bli utvalda till karriärtjänsterna eller inte. De gör detta ”gratis”.

Det är förståeligt att Björklund är fullkomligt blind för dessa till synes osjälviska altruister. Det är nämligen inte någon hemlighet att högern höjer Homo Aeconomicus som ett föredöme. I och med att de själva har varit tvungna att uppnå ytterligare förfining och blivit till Homo Machiavellus, kan de inte se hur Homo Altruistus är ett tänkbart alternativ. Det är därför de tror att karriärtjänster är någonting bra.

I stället för att införa karriärtjänster, bör vi betala lärarna utifrån måluppfyllnad. Detta är långt från Björklunds förstånd, och det ligger långt från hur de flesta tänker på skolan, som ska drivas av lust att lära och så vidare. Men genom att ersätta lärare utifrån hur väl deras elever uppnår kursplanernas mål, kommer de bästa lärarna automatiskt få en lönehöjning. Då kommer vi att locka de mest dugliga lärarna till yrket och de kommer att utforma det bättre och bättre och då kan vi få världens bästa skola.

Undvik karriärtjänster. Inför resultatbaserad lön för lärarna i stället. Det är så vi får de svenska skolorna att uppvisa fantastiska resultat.

Ställ krav på skolorna att de ska uppnå resultat för att få betalt

I ett något splittrat och populistiskt debattinlägg på Aftonbladet debatt skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén vad hon tycker behöver göras åt skolan. Receptet är föga förvånande (med tanke på att hon representerar facket) att lärarna ska få högre löner och lägre arbetsbelastning. Dessutom förespråkar hon större autonomi för lärarna, att de ska slippa reformer och att resurser ska läggas där de behövs mer, för att uppnå vad hon kallar likvärdighet.

Det är lätt att avfärda Eva-Lis förslag som futila, eftersom hon inte nämner något slags motprestation från lärarnas sida överhuvudtaget. Särskilt med tanke på att förändringarna inom skolan de senaste decennierna har gått åt det motsatta hållet, med lägre autonomi, lägre löner och större arbetsbelastning för lärarna.

Att föreslå förändringar utan motprestationer skulle jag vilja kalla symptomatiskt för dagens svenska skola. Det är till stora delar orsaken till de problem som finns. Kraven på eleverna är inte tillräckligt stora. Det ska otroligt mycket till för att en elev inte ska klara av en årskurs i grundskolan, även om den överhuvudtaget inte har uppnått kunskapsmålen för den årskursen eller ens tidigare årskurser. I stället slussas de vidare och i de senare årskurserna ska man försöka att vända sjunkande skepp på rätt köl, med elever som i vissa fall inte ens har fått lära sig multiplikationstabellen ordentligt.

Jag föreslår i stället en gigantisk reform av den svenska skolan. Gör den målstyrd. Det finns dom som tror att den svenska skolan faktiskt är målstyrd, eftersom det är det står i läroplanerna att den ska vara. Men verkligheten är en helt annan och anledningen till detta är att ersättningen till skolorna är baserade på någonting helt annat än måluppfyllande. Så länge en skola fyller sina klassrum med elever, kommer den att få pengar för sin verksamhet. Dessa pengar är på intet sätt sammankopplade till vilka resultat de uppnår.

Genom att sätta krav på skolan att faktiskt uppnå de mål vi i samhället har satt upp för skolan att klara, för att få ersättning, kan vi skapa det Eva-Lis (och många andra) eftersöker i sin debattartikel. En direkt följd av detta är att lärare kommer att få betalt utifrån prestation, och inte som det är i dag där de lärare vars elever uppnår målen i lägst grad får mest ersättning i förhållande till de uppfyllda målen.

Vi blir tvungna att ge lärarna en högre grad av autonomi, för att de ska finna den bästa pedagogiken för att uppnå målen. Blir sedan inte målen uppfyllda, utan en självklar förstaplats i PISA-undersökningarna, måste politikerna acceptera att det som krävs är ett tillskott av resurser.

Ställ krav på skolorna att de ska uppnå resultat för att få betalt. Det kommer att löna sig i slutändan för hela samhället.