I en artikel i Svenska Dagbladet påpekar Sven Andréasson att en stor andel alkoholister kan gå över till att dricka måttligt.
Tidigare har det rått en i det närmaste konsensusuppfattning om att alkoholism endast kan behandlas med total absolutism. Enligt Andréasson visar dock ny forskning på att det för många alkoholister är möjligt att övergå till måttligt drickande. Vidare anser hen att dagens absolutisminställning kan vara skadlig, eftersom det leder till att många alkoholister undviker vård.
Det intressanta med dessa nya forskarrön är att de har stött på patrull. Man har opponerat sig mot en måttlig alkoholkonsumtion, trots att forskning har visat sig att det kan vara positivt.
Hur kommer det sig att måttlig alkoholkonsumtion är så upprörande? Som jag ser det finns det två större anledningar.
Resultatet om att en måttlig alkoholkonsumtion kan vara bra leder till förändringar i maktstrukturen för alkoholterapeuter. En i dag spridd behandlingsform är den så kallade tolvstegsmodellen, det vill säga den som används av Anonyma Alkoholister.
Tolvstegsmodellen bygger på att alkoholisten är maktlös inför sina problem och måste lägga sin tilltro i en starkare kraft, det vill säga Gud.
- Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
- Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
- Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
(från www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm)
För en organisation som Anonyma Alkoholister är det av yttersta vikt att deltagaren överger sig helt och hållet till behandlingen, för att den ska fungera. Därför är varje förslag på måttligt drickande ett hot mot hela organisationens existens.
När det visar sig att alkoholister kan dricka måttligt, innebär det att de inte alls måste överlämna sig själva, sina viljor och liv i händerna på Gud. Många alkoholister kan mycket väl hantera sina missbruk själva, om vi ger dem de rätta verktygen för detta. Att acceptera någonting sådant skulle innebära en kraftig maktförskjutning inom AA och från AA till andra behandlingsformer. Och det står mycket pengar på spel, då behandling av alkoholism är en mångmiljonindustri.
Den andra anledningen till att människor opponerar sig mot de nya vetenskapliga rönen att måttligt drickande är fullt acceptabelt, ligger i hur människor ser på sig själva.
I dag finns det en tydlig stigmatisering mot alkoholister. De, som är alkoholister är inte samma personer som vi som inte dricker. Skillnaden mellan alkoholister och ”vanliga” är just att alkoholisterna inte kan dricka måttligt.
Om en person som anser sig vara ”icke alkoholist”, accepterar att alkoholister kan dricka måttligt, förlorar hen en tydlig gränsdragning mellan alkoholism och icke alkoholism. Då finns det inte längre ett ”vi och dom”, vilket gör det fullt möjligt för icke alkoholister att vara precis samma slags människor som alkoholister.
Jag tror att en insikt om att det inte är särskilt stor skillnad mellan alkoholister och icke alkoholister är väldigt skrämmande. När en tydlig gränsdragning saknas, hur kan då gemene man kunna se sig själv som ”icke alkoholist”. Då kan hen lika gärna vara en alkoholist som just nu dricker måttligt.
Att inte längre stigmatisera alkoholister tror jag är positivt i längden. Men just nu, med den kulturella synen vi har på alkoholister i dag, innebär en utsuddning av skillnaden mellan alkoholister och icke alkoholister förvirring och rädsla. Känslor som ger upphov till ett kraftigt motståndstagande, av det slag vi ser i dag.
Det behövs mer forskning inom området. Det behövs nya behandlingsformer. Men med tiden tror jag att en mer positiv syn på alkoholism kan utvecklas och berika vårt samhälle. Med tiden tror jag att människor kommer att kunna hjälpa sig själva, utan att behöva överlämna sig till en högre makt för att må bra.