Jag har haft skrivkramp i tjugo år. I tjugo års tid har jag försökt att skriva en bok och för drygt ett år sedan skrev jag den. Resultatet blev Förståelsens frukter. Det blev en bok som motsvarade precis det jag ville åstadkomma. Jag är helnöjd. Men omvärlden har inte uppskattat den. Alls. Det mest positiva har sagts av min sambo: det här är en fin bok att ge bort till någon annan.

Nu i efterhand har det visat sig att under dessa tjugo år jag har haft skrivkramp, har jag fyllt 25 pärmar med text. En av dessa pärmar innehåller allt jag har skrivit om skrivande. Den är fullproppad. Jag läste igenom den alldeles innan jag skulle skriva det här. Eller läste och läste, mer korrekt skulle väl vara att påstå att jag skummade genom innehållet i pärmen. Det är intressant hur mycket dravel en person kan skriva om att skriva när han inte kan skriva.

Ingenstans i pärmen stod det självklara botemedlet mot skrivkramp. Jag hade trots allt skrivkramp när jag fyllde den. Lösningen har jag kommit på alldeles nyligen. För att bespara dig mödan av att fylla 25 pärmar med material, ska jag här avslöja hemligheten hur man bryter skrivkramp. Och kom ihåg att jag är en av världshistoriens största experter inom området. Finns det någonting jag har varit mästare på så är det att inte skriva!

Såhär är det. Att skriva är enkelt. Att bryta skrivkramp är enkelt. Det handlar om iterationer. Och för den som undrar vad ända in i h-e iterationer betyder, kan jag förklara att det betyder upprepningar. Varför skriver inte människan upprepningar, om det är upprepningar hon menar? För att med begreppet upprepningar följer en hög med konnotationer (googla vad det betyder, jag tänker inte reiterera mitt konstgrepp) som inte är samma konnotationer som hänger samman med begreppet iterationer.

Så. Tillåt mig att upprepa mig själv. Att skriva handlar om iterationer. Att skriva handlar om att ha en återupprepande process. Om skrivandet inte snurrar runt i cirklar leder det ingenstans. Såhär är det. Läsande leder till skrivande som leder till läsande som leder till… Du fattar.

Men det räcker inte med vilket skrivande och läsande som helst. Visst går det att skriva och läsa helt och hållet på måfå. Men utan en fokuserad process kommer resultatet bli massor med texter som saknar en sammanbindande röd tråd. Tjugofem pärmar för att vara exakt. I en skrivande process skriver man så fort man behöver skriva. Det är anledningen till att man skriver överhuvudtaget. Om du inte behöver skriva, då ska du definitivt låta bli. För om du tror att du tjänar pengar på det, så kan jag informera dig om att en överväldigande majoritet av Sveriges underbetalda städare (+99%) tjänar mer pengar än de allra flesta som skriver (+99%). Tror du att någon kommer att se upp till dig och dina funderingar, så kan jag informera dig om att motsatsen kommer att ske. Jag avråder starkt alla från att skriva. Den enda anledningen till att skriva är om man absolut behöver göra det.

Alltså, när du känner att du behöver skriva och det går att skriva, gör det. Det kommer att ta stopp, det är en naturlig del av skrivandet. Det du behöver göra när det tar stopp, är inte att försöka skriva. Du skriver när det går att skriva. Men när det tar stopp, ska du inte skriva. Då ska du läsa.

Det du ska läsa när det har tagit stopp att skriva, är det du har skrivit. Läs det flera gånger om det behövs. Förmodligen räcker det med en gång. Genom att läsa det du har skrivit kommer det (och det kan vara vad som helst) att komma till dig. Det kan vara att du behöver skriva om någonting. Det kan vara att du behöver stryka någonting. Det kan vara att du behöver skriva om någonting helt annat. Vad som än kommer till dig, välkomna det och skriv. För det kommer att ta stopp igen. Det gör det alltid, för det är en del av skrivandet. Men då vet du vad du ska göra: läs det du har skrivit.