Gustaf Fridolin ger Björklund underkänt i en debattartikel på Aftonbladet debatt. Anledningen är att Sverige har fått ett ännu sämre resultat på den senaste PISA-undersökningen än tidigare.

I debattartikeln fortsätter Fridolin att beskriva allting som Miljöpartiet vill genomföra för skolan. Lärarna ska få mer tid till eleverna. Det ska skapas fler lärartjänster. Lärarna ska få högre lön.

Visst låter allt Fridolin skriver i sin debattartikel bra. För alla tycker att lärarna ska bli fler, få mer tid och högre lön. Problemet är bara det att det är en politiker som föreslår det.

Varför är det ett problem att Fridolin (som är politiker) lägger fram ett politiskt förslag? Det är för att ett politiskt beslut kan ändras eller rivas upp eller försvinna fullständigt från dagordningen på grund av att någon annan fråga hamnar i strålkastarljuset och bedöms som viktigare.

Vad vi behöver är ett skolsystem som inte politiker kan tumma på. Med det system vi har i dag kan politiker minska antalet lärartjänster, minska på ersättningen man betalar till skolorna och samtidigt kräva att lärarna minsann ska följa skollagen och upprätthålla samma utbildningsnivå som tidigare.

Vi behöver ett skolsystem som är självreglerande, så att politiker endast kan besluta om en sak: ska vi betala mer eller mindre pengar till skolan för att få bättre eller sämre resultat? För det är när beslutsnivån kommer ner till detta, som vi slipper det som har skett de senaste decennierna: skolorna har kontinuerligt fått mindre och mindre pengar och politikerna har ändrat på strukturen för att undervisningen ska bli ”effektivare”.

Det är enkelt att omforma skolan till att bli ett mer självreglerande system. Vi har mål som läroplaner och kursplaner har definierat. Betala skolorna, lärarna och eleverna utifrån hur väl de uppfyller de uppställda målen.

Genom att sätta en prislapp på vart och ett av de mål vi vill att våra skolor ska uppnå, kan vi låta lärarna använda sig av sin professionalitet hur de ska lägga upp resurserna. Det blir upp till lärarna att använda vilken metod de ska använda, inte politikerna. Medan en lärare föredrar klasser på sex elever kanske en annan lärare kan uppnå fantastiska resultat med klasser på sextio.

Att betala skolorna utifrån resultat har andra fördelar. Vi kommer att ha en naturlig utslagning av de dåliga lärarna eftersom de inte har råd att undervisa utan att uppnå resultat. De bra lärarna kommer dessutom att söka sig till skolorna, eftersom de kan påverka sin lön omedelbart.

När en samlad yrkeskårs kreativitet kan få börja användas, i stället för att hämmas och begränsas med regler och förordningar, då kommer den svenska skolan (med alla dess kommunala skolor och alla dess friskolor) automatiskt att uppnå fantastiska resultat.

Är det så att samhället satsar för lite resurser, så att målen inte uppnås, kan ingen politiker skylla ifrån sig, eftersom den samlade lärarkåren kan inte ha fel. Då blir politikerna tvungna att bestämma sig för ifall man ska acceptera sämre måluppfyllnad, eller om man ska se till att den svenska skolan får de resurser de behöver.

Inför ett självreglerande skolväsende! Det kommer vi att tjäna på.