månadsarkiv: december 2013

Förhandla om lön utifrån prestation

För ett tag sedan löneförhandlade jag för min tjänst. Det fick jag göra eftersom jag inte är med i facket. Hade jag varit med i facket hade jag fått minimilönen, eftersom ”facket inte kan göra någonting för oss som inte har en tillsvidareanställning” (jag frågade). Jag fick alltså 700 kronor mer i månaden i stället för ca 100.

Men jag skriver inte det här för att racka ner på facket, även om det alltid är berättigat. Det intressanta inträffade när löneförhandlingarna var slut.

Det var när löneförhandlingarna var avslutade, som en kollega till mig frågade hur mycket mer jag hade fått. Jag svarade med att säga hur mycket pengar jag fick i lön efter förhandlingen och frågade hur mycket hen fick i lön. Hen svarade att det inte var det som var intressant, utan det var löneökningen som var det intressanta.

Personligen tycker jag att det är den bakomliggande ideologin som är det intressantaste.

Jag tycker att var och en borde få betalt utifrån det värde som hen tillför med sitt arbete. Gör man ett bra arbete ska man få mer i lön än någon som gör ett sämre arbete.

Men den regerande ideologin utgår inte från lika värde, lika lön. I stället ska alla som jobbar få löneökning, oavsett hur mycket de tillför företaget eller inte. Det är en dröm för medelmåttorna och charlatanerna. De vet att även om de missbrukar sjukskrivning för att pressa arbetsgivarna, eller kanske bara för att de känner för att spela golf på onsdagarna, så spelar inte det någon roll. De kommer att få en löneökning i alla fall.

Ideologin om en ständig löneökning bygger på en förförståelse att man i alla yrken blir bättre och bättre och mer professionell, så att någon som har jobbat fem eller femton år alltid är bättre än någon som bara har jobbat ett år. Vem som helst som har jobbat inom vilket större företag som helst, kan skriva under på att det överhuvudtaget inte stämmer.

Folk strävar ofta efter att göra karriär, tills de har nått en position som överskrider deras kompetensnivå. Väl där, gör de allt för att skydda sin position och få så stora löneökningar som möjligt.

När jag jobbade som fritidspedagog i ett team hade jag mitt livs första löneförhandling. Fast jag skulle inte kalla det för löneförhandling, utan för ett skämt. Rektorn ställde några frågor utifrån en mall, för att se ifall man uppfyllde de specificerade kriterierna för att få en högre löneökning. Då förstod jag varför min kollega ständigt skickade mig på grovjobbet, medan hen spelade sportspel, drack kaffe, pratade med de andra pedagogerna och byggde någon ställning.

Min kollegas punktinsatser gjorde att hen räknades som utvecklande för företaget, medan när jag gjorde grovjobbet räknades det inte som speciellt på något sätt. Jag fick den lägre lönehöjningen (0,5%), medan jag antar att hen fick den högre (1,5%). En höjning på 0,5% motsvarade ungefär 100 kronor, jag skulle ha behövt jobba som pedagog i ungefär sex år innan min lönehöjning hade kommit upp i samma som jag nu hade förhandlat till mig som brevbärare, från en högre utgångslön.

Men åter till ideologin. Vi har alltså byggt upp ett helt system som inte handlar om att belöna folk efter deras insatser, utan ifrån någon förvrängd idé om att alla ska ha en löneförhöjning och att det är storleken på denna som ska diskuteras.

Det är detta tänk som överhuvudtaget ger upphov till tanken om karriär. För att få högre lön, handlar det inte om att man utvecklar det arbete man gör för att skapa hävstång och få två, tre eller femtio gånger bättre resultat. Högre lön får man när man har lyckats tillskansa sig en bättre tjänst med fördelaktigare förutsättningar.

Tack vare den förhärskande ideologin innebär det att om en chef går tillbaka till en tidigare anställningsform, sänker vi inte hens lön, utan låter i stället hen behålla lönen, med återkommande årliga lönehöjningar. På en och samma arbetsplats innebär det att folk som gör samma jobb, får tusentals kronor mer, bara för att hen har jobbat med någonting annat och gjort karriär.

I stället borde vi ha förtjänst efter insats. Jag är inte främmande för lönesänkningar, om det skulle vara så att man gör ett sämre jobb efter några år. Tänk dig själv att du brukar köpa ett visst klädmärke år efter år. Men så märker du att kläderna blir sämre och sämre, samtidigt som de blir dyrare varje år. Sedan får du inte sluta köpa de kläderna, utan du måste fortsätta använda dem tills antingen du eller försäljaren dör eller går i pension.

Hur kan vi tillåta att en sådan idioti ska få fortgå?

I stället borde löneförhandlingar handla om hur mycket man tillför till företaget. Låt den som tillför mest till företaget få den högsta lönen. Gör man ett sämre jobb, än när man började i företaget, då får man också sämre lön.

Motargumentet som förs är trygghet och säkerhet. Arbetarna måste få känna en trygghet. De har ett trygghetsbehov som bara växer varje år så att lönen måste växa i samma takt tills företaget lägger ner verksamheten och flyttar den till ett låglöneland.

En bra lön kräver att man gör ett bra jobb, inte att man har gjort ett bra jobb i början av sin karriär. Har vi inte prestationsbaserad lön, kommer inte arbetarna att anstränga sig. Självklart kommer det fortfarande att finnas de som arbetar med god moral i alla fall, men jag tycker att det är förjävligt att vi som gör det inte får avsevärt mycket mer pengar i plånboken.

Inför ett lönesystem som premierar dem som anstränger sig. Det tjänar vi alla på, förutom de som gör allt för att utnyttja systemet idag, bara för att de kan.

 

Borgarnas arbetslinje är ett skämt

Borgerliga politiker brukar förklara sin syn på arbetslinjen att det ska vara lönsammare att jobba än att inte göra det och att detta är centralt för den borgerliga politiken. I så fall är den borgerliga politiken ett misslyckande. Låt oss ta två exempel.

Exempel 1. En person som är arbetslös behöver inte söka/ta ett jobb ifall lönen är lägre än hen får i arbetslöshetsersättning. Det finns alltså massor med folk som kan fortsätta att casha in pengar på statens bekostnad utan att ens behöva söka jobb som de har rimliga chanser att få.

Exempel 2. Deltidstjänster inom de flesta arbetsgrupper som inte kräver mycket utbildning, har en lägre än eller lika stor ersättning som exempelvis socialbidrag. Därför införde det borgerliga blocket en ersättning för socialbidragstagare som tog ett deltidsjobb. Någonting som går helt stick i stäv med den så kallade arbetslinjen, eftersom de som arbetade sedan tidigare vägrades samma ersättning.

Överlag är den så kallade arbetslinjen ett skämt. Arbetslöshetsersättning och sjukpenning är 80% av lönen. Vid vård av sjukt barn får man 100%. Socialbidrag motsvarar mer än 100% än för en deltidsarbetande i ett låglöneyrke. Samtidigt har vi en exponentiell skatteskala, som innebär att ju mer man jobbar, desto mindre pengar får man i handen för arbetad timme.

Arbetslinjen är ett misslyckande.

Som i alla system finns det personer som utnyttjar systemet. En del sjukanmäler sig utan att vara sjuka. En del får a-kassa utan att ha sökt alla jobb som det finns möjlighet för dem att få. Kombinera detta med de senaste årens högerpolitik har det inneburit att reglerna har skärpts till ibland bisarra nivåer. Människor som läkare har bedömt som oförmögna att arbeta, får en helt annan diagnos av försäkringskassans ”experter”, som aldrig har träffat människan i fråga och blir utan ersättning. Arbetslösa blir ålagda att söka jobb, som inte på något sätt passar deras profil, och om de inte lyder blir de utan ersättning.

Det borgerliga blockets misslyckade arbetslinje har lett till ett samhälle med hårdare klimat, ett samhälle där vi alla har fått det sämre (även om det inte har börjat märkas för höginkomsttagarna än), ett samhälle där kriminaliteten får större fäste och frodas.

För att skapa en effektiv politik, där det faktiskt lönar sig att arbeta, måste skillnaden mellan belöningssystem för improduktivitet bli större än några futtiga procent. Sätt a-kassan och sjukförsäkringen till 50% av lönen. Sätt den ännu lägre. Det allra bästa och rättvisaste är att ta bort dem helt. 100% om man jobbar och 0% om man inte gör det.

Men vi måste ju överleva om vi blir sjuka, om vi blir utan jobb. Givetvis. Det är därför vi ska införa basinkomst.

Ge alla människor som har klarat av högsta nivån på grundskolan basinkomst. Det går att bestämma nivån någonstans mellan 5000-10000 i dagens penningvärde. Då har alla människor en tryggad inkomst, oavsett om de blir sjuka, arbetslösa, pensionerade eller studenter. Det blir ett superrättvis system, till skillnad från i dag när vissa betalar hundratusentals kronor, medan andra får ersättning medan de fortbildar sig.

Med basinkomst kan vi skaffa oss en arbetslinje som är värd namnet. Man har tryggad inkomst om man blir sjuk, men man har samtidigt 100% skillnad mellan att jobba och att inte jobba. Då finns det incitament till att arbeta så mycket man kan, till skillnad från i dag när socialbidragstagare uppmuntras att fortsätta ta socialbidrag, eftersom det försvinner om de börjar arbeta.

Rättviseaspekten med basinkomst är viktig. I dag har vissa flera 100% procents högre föräldrapenning än andra människor. Vi slår ut möjligheterna för de fattiga barnen innan de ens har fått börja på förskolan. Men med basinkomst, får alla samma ersättning såtillvida att de har nått samma utbildningsnivå på grundskolan.

Har vi basinkomst kan vi dessutom införa en flat skatteskala. Då kan vi tjäna lika mycket för varje arbetad timme, även om vi väljer att jobba 20 timmar per vecka eller 60 timmar per vecka.

Det går inte att ta det borgerliga blockets skanderande om att det ska löna sig mer att arbeta än att inte arbeta på allvar. Inte förrän de börjar tala om basinkomst finns det skäl att tro att det handlar om mer än politiska floskler.

Skrota socialbidraget, det fungerar inte

På Aftonbladet debatt har Bosse Löthén och ”Martin” skrivit personliga berättelser om hur de har blivit nekade socialbidrag av socialtjänsten, fastän de har saknat inkomst.

I båda fallen har socialtjänsten åberopat en praxis som har börjat tillämpas de senaste åren vid bedömning av ekonomiskt bistånd. Lån räknas som inkomst, vilket gör att människor som har skuldsatt sig innan de har kontaktat socialtjänsten nekas bidrag.

Att använda en sådan praxis är fullständigt befängt. Skulle man använda samma praxis i en sedvanlig ekonomisk redovisning, skulle det vara grund för åtal. Tänk dig själv att du köper aktier i ett företag som har visat kontinuerliga höga vinster de senaste åren, och så är det bara lånade pengar.

Om det nu är rimligt att bedöma lån som inkomst, måste man rimligtvis också bedöma återbetalning av lån som bortfall av inkomst. Därför bör socialtjänstens ekonomiska bistånd öka i motsvarande omfattning för alla som betalar av sina skulder medan de får sitt bistånd. Och givetvis borde detsamma gälla för sparande. Lägger man undan 1000 kronor en månad, är det ett inkomstbortfall och då ska socialbidraget ökas med motsvarande nästa månad.

Givetvis skulle ingen socialtjänst godkänna ovanstående. Vilket visar på att det i dag finns ett inneboende hyckleri i systemet. Och då håller jag fullständigt med Bosse Löthén om att det är bättre att lägga ner verksamheten.

Eftersom socialtjänsten har slutat att betala ut pengar till människor som behöver ekonomiskt stöd, behöver vi inte längre socialtjänsten. Avveckla den.

Ersätt istället socialbidraget med basinkomst. Ge alla svenska medborgare som bor i Sverige och som har klarat av grundskolan 5000 kronor i månaden. Det spelar inte någon roll hur bra eller illa ställt de har det, de ska få pengar till att överleva om de bara har sett till att skaffa sig den kunskapsnivå vi kräver i samhället.

Har vi väl ersatt socialbidraget med basinkomst, behöver vi inte längre a-kassa eller studiemedel eller pension eller något annat bidragssystem som kräver administration och ökade utgifter.

Människor skulle slippa bli granskade och stigmatiserade och utelämnade till orimliga beslut, beroende på hur de politiska vindarna blåser för tillfället. Människor skulle slippa att lägga ner energi på ovidkommande oegentligheter och skulle i stället kunna fokusera på att utveckla sig själva och hela vårt samhälle. Det skulle gynna dem och hela samhället på ett sätt som knappt går att tänka sig.

Jag vill inte leva i ett samhälle där man låter människor svälta, för att de försökt att klara sig själva innan de har frågat samhället om hjälp. Håller du med om det? Tycker du också att alla ska få samma möjligheter, oavsett om man är rik eller fattig? Tycker du också att det ska finnas rimlighet för de fattigaste i samhället? Påverka i så fall din omgivning för basinkomst.

Lunchbuffé i Umeå – Eurasia

Häromdagen åt jag på Eurasia som jag tidigare har gett ett positivt omdöme som en bra asiatisk restaurang i Umeå. Detta gäller tyvärr inte längre.

Sedan sist hade man tydligen gjort ett ägarbyte, vilket märktes på utbudet i deras lunchbuffé. Buffén hade bytt plats i lokalen, pizzan serverades i ett roterande värmeskåp och de erbjöd numera också sushi.

Jag är ett fan av sushibuffé, eftersom det annars brukar vara svindyrt att äta tjugo-trettio bitar, som är en normal bufféportion. Men jag blev tyvärr besviken på Eurasias sushi. De bevisade att det går att göra undermålig sushi. Den var för hårt rullad och deras maki var för stora. Soyaskålarna var inte anpassade för sushi, de var alldeles för smala och djupa. Wasabin var av en sekundär (eller tertiär) karaktär.

Pizzorna var inte upplyftande, med lite fyllning. De var inte dåliga, de var medelmåttiga.

Värre var det med Eurasias klassiska kinamat. Den var allt annat än inbjudande. Jag vet inte vad de hade gjort, för jag har aldrig trott att man kan misslyckas med kinamat. Men det kändes bara billigt och smaklöst. Till och med den friterade maten smakade inte lika gott som den borde.

Alltså kan jag inte längre rekommendera Eurasia lunchbuffé. Inte alls. Och det tycker jag är synd, eftersom deras kinamat var riktigt bra förut.

Umeås bästa baguette

Jag tycker om bröd. Jag tycker om gott bröd. Och det är ett problem eftersom jag bor i Sverige.

Sveriges brödkultur är sånär som på fruktansvärd. Det mesta bröd som återfinns i matbutikerna är sött, stressjäst, svampigt bröd. Och bakeoff.

Därför blev jag glatt överraskad för några dagar sedan när jag upptäckte Umeås bästa baguette. Det mest överraskande är kanske var jag upptäckte det: på Coop Forums brödhylla.

Jag brukar överhuvudtaget aldrig se åt ”färdigbakt” bröd i butiken, eftersom det i 9 fall av 10 handlar om bakeoff. Men så hade de satt upp ett smakprov bland olivoljorna på sitt så kallade ”levainebröd”. Men när jag smakade fick mina fördomar stiga åt sidan. Det var verkligen ett långjäst bröd de bjöd på!

Coops levainebröd är som bröd ska vara. Ordentligt knådat. Långjäst. Smakrikt. Segt.

Jag har faktiskt inte hittat något annat bageri som kan erbjuda lika gott ljust bröd som Coops levainebaguetter. Som smakar lika himmelskt. Som är vad bröd ska vara.

Bor du i Umeå och vill ha ett gott ljust bröd, rekommenderar jag definitivt att du tar en sväng förbi Coop Forum. De brukar ha smakprov framme, om du nu skulle vara tveksam.