månadsarkiv: januari 2014

Låt anonyma alkoholister finansiera sin egen verksamhet

Det har varit intressant att följa debatten som har följt forskningsrönen om att måttligt drickande kan hjälpa vissa alkoholister. Det intressantaste med debatten är hur den ena sidan får alla utfall av olika behandlingar till att främja total absolutism som den enda lösningen.

De främsta förespråkarna för total absolutism som det enda sättet att behandla alkoholister är föreningen anonyma alkoholister och alkohol- och drogterapeuter som förtjänar sitt levebröd på att använda AAs metoder och filosofi.

Låt oss titta närmare på de fyra möjliga utfall som existerar vid absolutismbehandling och vid måttligt drickande.

Behandlas en alkoholist med absolutismbehandling och denne råder bot på sina problem med för hög alkoholkonsumtion är det frid och fröjd. Det visar på att AAs linje att alkoholisten ska lämna över allt ansvar till organisationen för sitt tillfrisknande är det enda rätta. Det är faktiskt så att hela 30% som accepterar att lämna över allt ansvar till AA och deras gud, lyckas leva nyktra.

Det innebär att ca 70% av alkoholisterna som behandlas av AA, inte klarar av att hålla sig nyktra. Det intressanta med dessa 70% är inte att de är ett tecken på att metoden inte fungerar. Nej, varje gång någon får ett återfall från AAs absolutismmetod beror det på att de själva inte har varit tillräckligt starka. Det är den enskilde alkoholisten som har misslyckats, eftersom hens beroende har varit för starkt.

Men det blir bättre.

Det finns alkoholister som med olika metoder strävar efter att dricka alkohol måttligt, för att på så sätt komma undan en för hög alkoholkonsumtion. Utgångspunkten är att det är de själva som väljer när och hur mycket de ska dricka, det är de själva som har kontroll över sin situation.

Måttligt drickande gillas inte av absolutismförespråkarna. Och varje gång som någon som dricker måttligt ökar sin alkoholkonsumtion till att bli för hög igen, då är det fel på måttlighetsmetoden. Argumenten viner att det förstår ju vem som helst, att en alkoholist inte kan dricka måttligt.

Men det festligaste är när vi kommer till det sista utfallet av de fyra. När måttlighetsmetoden fungerar för en alkoholist, när en alkoholist lär sig att använda metoder för att begränsa sitt alkoholintag till mer hälsosamma nivåer, då upphör denne person att vara alkoholist i ett trollslag. För det kan ju vem som helst förstå, att om man klarar av att dricka måttligt, kan man inte vara en alkoholist. Då är man i stället någonting annat: problemdrickare, eller någon med alkoholproblem eller en riskkonsument.

Alltså, oavsett om man använder absolutismmetoden eller måttlighetsmetoden för alkoholismprevention och oavsett hur dessa metoder fungerar, kommer resultatet alltid att leda till att AAs grundläggande idéer är de bästa. Varje gång vi pratar med en AA-anhängare.

Faktum är att AA påminner väldigt mycket om en sekt i det här hänseendet. Inga andra åsikter tolereras, för att skydda medlemmarna. Medlemmarna är tvungna att lämna över sin personliga bestämmanderätt till organisationen, eftersom de är för svaga för att kunna bestämma själva över sina liv. Och för varje ”botad” individ, fastställs AAs hegemoni som suverän, medan de som misslyckas gör det för att de inte var tillräckligt starka för att kunna stå emot ”djävulen”.

Det märks extra tydligt när man ser på den retorik som kännetecknar organisationen, uttryckt i deras tolv punkter av olika slag:

AA:s Tolv Steg.

Dessa steg är ett förslag för det personliga tillfrisknandet.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
  4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
  5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och
    innebörden av dem.
  6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
  7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
  8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att
    gottgöra dem alla.
  9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt,
    utan att skada dem eller andra.
  10. Vi fortsatte vår moraliska inventering och erkände genast när vi hade fel.
  11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Honom varvid vi endast bad om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.
  12. När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

AA:s Tolv Traditioner.

Detta är de ”regler”, Traditioner, som är AA-gruppens rättesnöre.

  1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknade beror på sammanhållningen i AA.
  2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet, en älskande Gud, såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
  3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
  4. Varje grupp skall vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
  5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte, att föra budskapet vidare till de alkoholister som fortfarande lider.
  6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem om pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
  7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
  8. AA bör alltid förbli icke-professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
  9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet, direkt ansvariga inför dem de tjänar.
  10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga debatter.
  11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film, radio och TV.
  12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.

AA:s Tolv Löften

  1. Vi kommer att känna en ny frihet och en ny lycka.
  2. Vi vill inte beklaga det förflutna eller önska att helt stänga dörren om det.
  3. Vi ska förstå ordet Sinnesro.
  4. Vi ska få känna frid.
  5. Det gör detsamma hur djupt vi sjunkit, vi ska få uppleva hur vår erfarenhet kan vara andra till hjälp.
  6. Den där känslan av att inte vara till någon nytta och att tycka synd om sig själv kommer att försvinna.
  7. Vi kommer att bli mindre egoistiska och istället intressera oss för andra.
  8. Sökandet efter egna förmåner kommer att försvinna.
  9. Hela vår inställning till och synen på livet kommer att förändras.
  10. Rädslan för människor och ekonomisk osäkerhet kommer att lämna oss.
  11. Vi kommer att intuitivt veta, hur vi ska handla i situationer, som förut brukar göra oss osäkra.
  12. Vi ska plötsligt inse att Gud gör för oss, vad vi inte kan göra för oss själva.

Hämtad från http://www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm

Det räcker med att läsa några rader, för att se hur retoriken är otäckt sektlik. Medlemmarna ska ge upp sina personligheter för Gud. De ska acceptera Guds överhöghet, för det är den enda vägen att bli kvitt beroendet.

Känner ni igen retoriken från någon annanstans ifrån? Det borde ni göra, om ni har följt debatten. Det är precis samma retorik som används för att mota bort de otrogna, som använder sig av prövade vetenskapliga resultat i sin argumentering.

När man accepterar en enda Gud, när man har gjort offret att överlämna en del av sin personlighet till en sekt, är det svårt att acceptera att man kanske har haft fel. Då är det svårt att se att det kanske finns alternativa vägar, som passar en del alkoholister. Alkoholister som inte behöver överge en del av sin personlighet för att dricka mindre.

Då är det självklart att oavsett vilket utfall olika behandlingsmetoder får, så måste AAs metod vara den enda rätta.

Det är givetvis förkastligt att propagera för att det bara finns ett sätt att behandla alkoholister, när vetenskapliga resultat tydligt visar att det finna olika alternativ som fungerar olika bra för olika människor.

Trots att AA måste ha haft fantastiska lobbyister, kan vi i samhället inte stöda sektliknande verksamhet som glorifierar sina egna insatser, men skyller på sina medlemmar så fort någonting går snett. Det är inte rimligt att alla våras pengar ska gå till sådana verksamheter.

Å andra sidan har vi religionsfrihet, och det bör vi inte tumma på. Därför bör vi låta anonyma alkoholister få fortsätta driva verksamhet, om de önskar. Däremot måste vi förbjuda att skänka offentliga pengar till verksamheter av sektliknande karaktär. AA får subventionera sin verksamhet själva, genom att deras församlingsmedlemmar får betala för verksamheten eller genom privata donationer.

Men vi kan inte låta skattepengar gå till sektliknande organisationer, oavsett om de heter Hare Krishna, Scientologerna eller anonyma alkoholister.

Alla kan begränsa sitt alkoholintag med olika metoder

Jag har tidigare skrivit om måttligt drickande av alkohol. Faktum är att det har kommit forskning som visar på att många alkoholister kan dricka måttligt som Sven Andréasson pekar på i en debattartikel i aftonbladet. Dessa empiriska fynd har kritiserats av många, bland annat av alkohol- och drogterapeuten Gunnar Bergström.

Bergström hävdar att en alkoholist är en person som har tappat kontrollen och omöjligtvis kan dricka måttligt. De alkoholister som kan lära sig att dricka måttligt är därför inte alkoholister.

Om vi undviker att cyniskt anta att Bergström förkastar forskningsresultat för att skydda sina personliga intäkter, går det återskapa två läger i debatten.

Andréassons inställning handlar om att använda den nyfunna kunskapen för att kunna nå en stor mängd alkoholister som undviker att söka hjälp eftersom de inte vill/klarar av att helt och hållet sluta dricka, något som har förespråkats som det enda alternativet av organisationer som anonyma alkoholister.

Bergström å sin sida tycker att det är viktigt med en nolltoleranslinje mot alkohol, för ”Börjar man säga att alkoholister kan dricka igen väcker man förhoppningar hos hundratusentals alkoholister”. Att dessa drömmar av guld kan komma att grusas till sand för vissa alkoholister är så allvarligt att vi inte bör förespråka måttligt drickande för dem som skulle kunna bli hjälpta av det.

Jag är för måttligt drickande. Det är bra att dricka måttligt mängder alkohol. Jag tror dessutom att måttligt drickande kan uppnås för många fler än vad som sker i dag.

Det handlar om att hitta en fungerande metodik.

Anonyma alkoholisters metodik är välkänd: total absolutism. Den som en gång har diagnostiserats som alkoholist får aldrig dricka en droppe, oavsett tillfälle, oavsett sällskap. För alkoholisten kan ju inte kontrollera sitt alkoholintag, menar AA.

Om vi accepterar att alkoholisten inte kan kontrollera sitt alkoholintag, hävdar jag att det beror på att alkoholisten inte har adekvata metoder för detta. Total absolutism, som AA förespråkar, är också en metod. Som till AA:s förtret bara fungerar för vissa.

När vi pratar om måttligt drickande, pratar vi om att skapa metoder och regler för att reglera drickandet. Detta är någonting som de allra flesta medvetet eller omedvetet använder sig av.

Vanliga begränsande metoder handlar om hur mycket man får dricka. Somliga bestämmer sig för att en öl är tillräckligt. Andra slutar dricka när de har nått en viss berusningsgrad. Väldigt många begränsar sitt alkoholintag till enskilda tillfällen. Att inte dricka ensam är en annan regel. En del dricker endast till mat.

Det finns oändliga variationer av personligt begränsande av drickande. Jag hävdar att de som är alkoholister inte har lärt sig metoder som fungerar för dem.

Att dricka måttligt handlar alltså inte om att säga till alkoholister att nu kan ni börja smutta på groggen igen. Det handlar om att erbjuda alternativa metoder för att begränsa alkoholintaget. Olika metoder fungerar olika bra för olika människor och alkoholisterna är människor som inte har hittat en metod som fungerar för dem.

Absolutism kanske är den bästa metoden för vissa. Men vi vet att det finns många som absolutism inte fungerar för. Det är inte den enda metoden som är möjlig att använda sig av.

Låt mig presentera två metoder som effektivt begränsar negativt alkoholdrickande.

Den första metoden är att aldrig dricka när man är nedstämd eller ledsen. Alkohol är ångestdämpande och om man dricker när man är ledsen, är risken stor att alkoholen blir en enkel väg att dämpa en permanent ångest. Är alkoholintaget tillräckligt stor kommer det dessutom att få negativa följder som isolering och ekonomiska problem, vilket skapar mer ångest som kan dämpas med mer alkohol.

En annan effektiv metod mot alkoholism är att aldrig dricka alkohol om man känner ett sug efter det. För vi vet att en viss mängd alkohol leder till ett fysiskt beroende. Genom att initiera drickande utifrån lust att dricka, kan mängden alkohol snabbt öka vilket ökar risken för att fastna i ett beroende. Genom att endast tillåta sig att dricka alkohol av andra anledningar än för att tillfredsställa ett sug, eliminerar man i hög grad risken att drabbas av alkoholism.

Det här är alltså två metoder som med stor fördel kan användas för att dricka måttligt.Det är fullt möjligt att använda dessa för att begränsa sitt drickande, eller att använda andra metoder. Vilken metod som helst som begränsar drickandet kan hjälpa människor till ett positivt användande av alkohol. Det kan vara det som är räddningen från alkoholism.

Därför är det snudd på idioti att pådyvla att absolutism är den enda lösningen. Speciellt med tanke på att vi vet att det finns många som dricker i alla fall, fastän de har absolutism som ett alternativ.

I stället bör vi föreslå och diskutera olika begränsande metoder för alkoholister som vill ändra på sitt beteende. Absolutism är endast en av dessa metoder. Forskningen visar på att detta är fullt möjligt. Låt oss använda denna kunskap för att alkoholisterna ska kunna ta tillbaka makten över sina liv.

Sarkasm kan vara positivt för relationer

På min engelska sajt www.torbjornperttu.com har jag skrivit om våld i nära relationer. Gör man lite efterforskningar på nätet, leder många svenska sökträffar till sajten varningstecken. Det är en bra sida om ämnet som jag varmt rekommenderar för alla, speciellt om man misstänker att man är ett offer för våld i nära relationer.

Dock skriver de om en sak som jag vill ta upp till diskussion.

Skrollar man ner på startsidan kommer man snart till en avdelning som heter Tidiga varningstecken. Där tar man upp olika punkter som indikerar att man kan vara utsatt för våld i en nära relation. Som punkt tre kan man läsa följande:

Han beter sig respektlöst mot dig genom att skämta på din bekostnad, kanske även inför andra människor. Han är sarkastisk gentemot dig och fnyser åt dina åsikter och upplevelser. Om detta inträffar regelbundet, eller om han försvarar sitt beteende när du säger att du tar illa vid dig, är det troligt att verbal misshandel kommer att prägla er relation.

Synen på sarkasm är således att det är likvärdigt med verbal misshandel. Jag vill perspektivera detta påstående.

Att kunna skämta med varandra är grundstommen för att bygga en kärleksfull relation som präglas av ärlighet och öppenhet. Sarkasm är ett sätt att visa att man kan säga vad som helst till varandra, även om det man säger skulle vara sårande. Man tränar varandra med sarkasm, så att man kan vara ärlig utan att riskera negativa effekter i relationen.

När sarkasm är förbjudet i en relation, förbjuds också ärlighet och öppenhet. Många samtalsämnen förbjuds, helt enkelt för att de eventuellt skulle såra den ena eller den andra parten. Det innebär en relation där båda parter blir tvungna att ständig trippa på tå inför varandra. De måste båda vakta sin tunga för att inte eventuellt såra den andra parten genom något godtyckligt uttalande.

Genom sarkasm, kan man alltså visa en djup form av kärleksfullhet som knappt är möjlig den förutan. Man visar att man bryr sig om varandra, samtidigt som man kan ge ärlig feedback i de allra flesta situationer.

Låt mig komma med ett exempel. En kvinna står framför en spegel och frågar sin partner om hon ser tjock ut i det hon har på sig. Det här är en emotionell fälla som hon har riggat för att hon kanske lider av dåligt självförtroende och vill ha något slags bekräftelse, även om det innebär att hennes partner måste ljuga.

I ett förhållande där sarkasm inte tillåts, tvingas mannen att ljuga, eller att vända bort samtalet från feedback som skulle kunna utveckla dem båda. Ett klassiskt svar skulle kunna vara: Älskling, du ser fullkomligt fantastisk ut, oavsett vad du har på dig! Resultatet blir att hon aldrig kan lita på vad sin partner säger till henne angående kläder eller hennes utseende. Det blir en mina som de ständigt måste undvika, under resten av deras liv, för att inte skapa en eventuell kris i förhållandet.

Hon kan aldrig förvänta sig att få ärlig feedback i en sådan situation, på grund av risken att hon skulle bli sårad. Många ärliga svar skulle klassificeras som att skämta på hennes bekostnad.

I ett förhållande där sarkasm tillåts, skulle ett rimligt svar kunna vara: Sover Dolly Parton på rygg? Den sarkastiska kommentaren, oavsett om kvinnan objektivt ser tjock ut eller inte i klädesplagget i fråga, leder till att den minerade situationen röjs undan. Men framförallt har man signalerat till varandra att man accepterar varandra och kan uttrycka sig sårande på en och samma gång. Genom sarkasmen skapas en air av tillit och tillgivenhet under ärliga premisser.

Genom att vara sarkastiska mot varandra, tränar vi således upp vår förmåga att tycka om varandra samtidigt som vi kan vara ärliga.

Men den beskrivning av sarkasm som ett kärleksfullt inslag i en relation, stämmer överhuvudtaget inte överens med exemplet från varningstecken. Hur kan det komma sig?

Det finns en tydlig skillnad mellan kärleksfull och förtryckande sarkasm. Det är huvudsakligen intentionen.

Kärleksfull sarkasm syftar till att bygga upp den andra parten. Genom att placera sin vän eller partner i en olustkänsla som inte är för stark, tränar man upp hens förmåga att hantera olustiga situationer. Framförallt att hantera olustiga situationer där den sarkastiska personen är inblandad.

Förtryckande sarkasm kännetecknas av att vara alltför omfattande alltför tidigt. Intentionen hos förtryckaren är inte att få sin partner att växa, utan att trycka ner densamma.

Det finns ett uppenbart problem med detta. Det är att vi alla har tränat upp vår förmåga till sarkasm i olika hög grad. Därför kommer den som är van vid att använda kärleksfull sarkasm i ett förhållande obönhörligen att uppfattas som förtryckande av personer som inte är vana att hantera kärleksfull sarkasm sedan tidigare. Detta för att man inte har kalibrerat in den sarkastiska nivån tillräckligt tillsammans.

Personer som blir förtryckta är dessvärre ofta människor som har svårt att hantera sarkasm. De är som regel introverta och kommunicerar sina känslor i mindre grad. Därför blir de ett lättare mål för män som vill förtrycka dem, eftersom risken är mindre att de kommer att kontakta utomstående för att få hjälp mot förtryckaren.

För att försvåra ytterligare att urskilja kärleksfull sarkasm från förtryckande sarkasm, är att förtryckare gradvis övergår från till synes kärleksfull sarkasm till förtryckande sarkasm. Helt plötsligt är inte längre skämten roliga, och den förtryckta personen hamnar i ett läge där valet ofta står mellan att acceptera förtrycket eller att framstå som en tråkig person som inte kan ”ta ett skämt”.

Det jag vill ha sagt med denna text är alltså att det inte är självklart att alla som är sarkastiska, är det för att förtrycka andra. Kärleksfull sarkasm är ett mäktigt verktyg för att skapa fantastiska relationer.

Hur ska man kunna veta ifall sarkasm är kärleksfull eller förtryckande, om man är osäker? Det behöver man inte veta. Det viktiga är vad du känner. Upplever du sarkasm som förtryckande, berätta det för din partner. Om hen aktivt ändrar på interaktionen, genom att mildra sarkasmen eller genom att börja ljuga, eller genom att avsluta relationen, är hens intentioner goda. Om hen ignorerar dina känslor, bör du avsluta relationen så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Ärlighet är det enklaste, snabbaste och bästa sättet att upptäcka om någon har intentioner att agera förtryckande i en relation. Genom att tidigt i relationen vara ärlig över hur den andra partens agerande påverkar dig, har du goda möjligheter att förhindra en utnyttjande relation till att bli en mardröm.

Men kom ihåg att sarkasm kan vara positivt för relationer.

Förstatliga elevernas examinationer

Hej Tomas,

Jag läste precis ditt inlägg Vi säger nej att göra den svenska skolan statlig. Det var fint skrivet. Jag såg det du skrev.

Jag tycker att din rubrik var väldig festlig och fin. Du vill inte att skolan ska bli statlig igen. Men omedelbart efter det skriver du att ”Vi måste prioritera det som har stöd i forskning och erfarenhet.” All forskning och erfarenhet visar ju faktiskt på att de svenska eleverna presterade mycket bättre när den svenska skolan var statlig. Hur tänkte du egentligen där?

Sedan argumenterar du för att vi ska pytsa in ännu mera pengar i karriärtjänster. Det vill säga betala pengar för att de bästa lärarna ska undervisa färre elever och i stället undervisa de lärare som inte blev tillräckligt bra efter fem års lärarutbildning. Jag är rädd att jag måste upplysa dig om att dessa karriärtjänster inte har någon som helst grund i vetenskap eller erfarenhet.

Jag såg också att du skrev väldigt mycket om att bli sedd. Om att det skulle leda till resultat. Jag kan tyvärr inte hålla med dig om det. Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekar på att elever skulle prestera bättre bara genom att bli sedda. Jag förstår att bli sedd är viktigt för dig i din position och allt. Men det som behövs för elever är att skapa tydliga imperativ och förutsättningar att nå fantastiska resultat.

Det gör vi genom statligt kontrollerade externa examinationer.

Visst erbjuder du ett populistiskt förslag om att öka antalet lärotimmar i svenska och matematik, efter år av kommunala nedskärningar. Men ditt förslag är djupt rotat i en felaktig föreställning om skolan. Nämligen att politikerna ska bestämma antalet undervisningstimmar. I stället bör vi låta lärarna bestämma.

Betala lärarna utifrån hur väl deras elever lyckas uppnå kunskapsmålen. Gör examinationen extern. Då kommer lönenivåerna öka för de bästa lärarna och då kommer också de bästa studenterna att söka sig till yrket. Då kommer lärarna själva att individuellt anpassa timmarna efter behov. Då kommer lärarna att ge eleverna den uppmärksamhet och uppmuntran de behöver för att klara kunskapsmålen och läraren ska få ut sin lön.

Då kommer statusen för lärarna att öka. Då kommer vi att få världens bästa skola. Då kan vi utveckla friskolereformen till någonting positivt.

Men för att kunna komma dit, måste vi förstatliga examinationerna av elevernas kunskapsmål. Utan den förändringen kommer vår skola att bli allt sämre.