månadsarkiv: februari 2014

Använd regler i ditt alkoholdrickande

Viggo Cavling har skrivit en spännande debattartikel på Aftonbladet debatt om alkohol. Texten är ett intressant och läsvärt försvar av alkoholkonsumtion.

Upphovet till artikeln är att Cavling reagerar emot att det har  förekommit en ickenyhet i media om någon som har problem med spriten. Resten av debattartikeln är ett poetiskt försvar för alkoholen. Ett liv utan alkohol är för tråkigt.

Cavlings utfall är intressant eftersom han beskriver sin alkoholkonsumtion i generella ordalag, samtidigt som han beskriver ”[…] några knep för att hålla spritdjäveln i schack”.

Om man tycker att det är viktigt att diagnosticera alkoholister, skulle Cavling mycket väl kunna kategoriseras som alkoholist. Nu vill jag inte moralisera och vara den förste som kastar sten i glashus. Jag är fullt medveten om att det säkert finns de som tycker att även jag har ”problem med spriten”.

Jag försöker att dricka varje dag. Mitt främsta skäl är att det smakar gott och att jag får positiva psykiska effekter av mitt drickande. Bara det faktum att jag försöker dricka varje dag får en och annan att tänka Alkoholist!

Jag har till och med gjort ett test som har visat på att jag har alkoholist, eftersom jag har köat på systemet för att få köpa öl och för att min tolerans har ökat avsevärt. Förut blev jag berusad av en halv flaska öl, medan jag numera måste dricka en hel flaska för att bli berusad. Därför har jag blivit tvungen att sätta upp nya regler för mig själv. Jag får aldrig dricka mer än en flaska öl eller motsvarande alkoholmängd, oavsett tillställning.

Cavlings artikel är uppfriskande på grund av spännvidden mellan hans uppriktiga redovisande av sina alkoholvanor, som på intet sätt är ringa. Samtidigt ger han praktiska tips på vad man kan göra för att undvika för hög alkoholkonsumtion.

Nu håller jag inte fullständigt med Cavling. Det beror på att min viktigaste regel är att jag aldrig får dricka ifall jag känner negativa känslor som ångest, oro eller stress. Om jag skulle självmedicinera sådana tillstånd med alkohol, ökar risken till en för stor alkoholkonsumtion markant. Fungerar det bra skulle jag vilja dricka mer. Ja, och så skapar ju alkohol oro, stress och ångest, så det skulle leda till en självgenererande process.

Men poängen med Cavlings artikel, liksom med detta blogginlägg, är att regler är viktiga för alkoholintag. Enligt anonyma alkoholister finns det bara en enda regel: absolutism. Men det leder också till att de delar upp människor mellan alkoholister och alla andra.

Jag hävdar att alla, givet rätt förutsättningar, är alkoholister. Det enda som skiljer mellan de som klarar sig från att dricka för mycket och de som inte gör det är regler.

Alla jag känner har explicita regler för hur man får dricka alkohol och inte. Vissa regler är, i mitt tycke, mer arbiträra än andra och innehas ofta hos dem som ofta dricker lite mer än andra. Det finns flera som har sett på mig storögt när jag har druckit en alkoholhaltig dryck på exakt samma sätt som jag dricker icke-alkoholhaltiga drycker, med stora djupa klunkar, och sagt att sådär dricker bara alkoholister.

Andra regler har mer med storleken på alkoholintaget att göra. Cavling beskriver till exempel varannan vatten som är en ypperlig metod att dricka hälften så mycket som man annars skulle ha kunnat dricka. Han dricker inte heller på luncher (vilket jag inte skulle vilja avstå ifrån) och har en alkoholfri månad om året. Andra människor har alkoholfria dagar och många väljer att sluta dricka när de känner att deras berusning har nått en tillräckligt hög grad.

Problemet för många som har blivit beroende av alkohol är att de inte har haft adekvata regler för sitt drickande.

När de väl har blivit beroende försöker de att införa sådana regler, men då de aldrig har haft för vana att följa alkoholregler, samtidigt som deras beroende gör att deras vilja att dricka är större än någonsin är det lätt för dem att dricka för mycket.

Ni vet hur drillen går. Det enda som fungerar är absolutism. Och klarar man av att dricka måttligt, då har man egentligen aldrig haft några riktiga alkoholproblem. Ja, man kanske har haft problem, men man har då verkligen inte varit alkoholist.

Mitt tips är, liksom Cavlings, att använda sig av regler i sitt drickande. Varje gång du får negativa konsekvenser att ditt drickande, är det viktigt att du frågar dig själva: Vad kan jag göra för att det inte blir så här igen? Visst kan absolutism vara ett alternativ. Men det finns massor av andra regler du kan ta till dig. Testa att aldrig dricka när du mår dåligt. Testa Cavlings regler. Fråga människor du känner vad de använder för knep för att inte dricka för mycket alkohol. Eller fråga anonymt på något internetforum. Eller googla.

Använd regler i ditt alkoholdrickande

Viggo Cavling har skrivit en spännande debattartikel på Aftonbladet debatt om alkohol. Texten är ett intressant och läsvärt försvar av alkoholkonsumtion.

Upphovet till artikeln är att Cavling reagerar emot att det har  förekommit en ickenyhet i media om någon som har problem med spriten. Resten av debattartikeln är ett poetiskt försvar för alkoholen. Ett liv utan alkohol är för tråkigt.

Cavlings utfall är intressant eftersom han beskriver sin alkoholkonsumtion i generella ordalag, samtidigt som han beskriver ”[…] några knep för att hålla spritdjäveln i schack”.

Om man tycker att det är viktigt att diagnosticera alkoholister, skulle Cavling mycket väl kunna kategoriseras som alkoholist. Nu vill jag inte moralisera och vara den förste som kastar sten i glashus. Jag är fullt medveten om att det säkert finns de som tycker att även jag har ”problem med spriten”.

Jag försöker att dricka varje dag. Mitt främsta skäl är att det smakar gott och att jag får positiva psykiska effekter av mitt drickande. Bara det faktum att jag försöker dricka varje dag får en och annan att tänka Alkoholist!

Jag har till och med gjort ett test som har visat på att jag har alkoholist, eftersom jag har köat på systemet för att få köpa öl och för att min tolerans har ökat avsevärt. Förut blev jag berusad av en halv flaska öl, medan jag numera måste dricka en hel flaska för att bli berusad. Därför har jag blivit tvungen att sätta upp nya regler för mig själv. Jag får aldrig dricka mer än en flaska öl eller motsvarande alkoholmängd, oavsett tillställning.

Cavlings artikel är uppfriskande på grund av spännvidden mellan hans uppriktiga redovisande av sina alkoholvanor, som på intet sätt är ringa. Samtidigt ger han praktiska tips på vad man kan göra för att undvika för hög alkoholkonsumtion.

Nu håller jag inte fullständigt med Cavling. Det beror på att min viktigaste regel är att jag aldrig får dricka ifall jag känner negativa känslor som ångest, oro eller stress. Om jag skulle självmedicinera sådana tillstånd med alkohol, ökar risken till en för stor alkoholkonsumtion markant. Fungerar det bra skulle jag vilja dricka mer. Ja, och så skapar ju alkohol oro, stress och ångest, så det skulle leda till en självgenererande process.

Men poängen med Cavlings artikel, liksom med detta blogginlägg, är att regler är viktiga för alkoholintag. Enligt anonyma alkoholister finns det bara en enda regel: absolutism. Men det leder också till att de delar upp människor mellan alkoholister och alla andra.

Jag hävdar att alla, givet rätt förutsättningar, är alkoholister. Det enda som skiljer mellan de som klarar sig från att dricka för mycket och de som inte gör det är regler.

Alla jag känner har explicita regler för hur man får dricka alkohol och inte. Vissa regler är, i mitt tycke, mer arbiträra än andra och innehas ofta hos dem som ofta dricker lite mer än andra. Det finns flera som har sett på mig storögt när jag har druckit en alkoholhaltig dryck på exakt samma sätt som jag dricker icke-alkoholhaltiga drycker, med stora djupa klunkar, och sagt att sådär dricker bara alkoholister.

Andra regler har mer med storleken på alkoholintaget att göra. Cavling beskriver till exempel varannan vatten som är en ypperlig metod att dricka hälften så mycket som man annars skulle ha kunnat dricka. Han dricker inte heller på luncher (vilket jag inte skulle vilja avstå ifrån) och har en alkoholfri månad om året. Andra människor har alkoholfria dagar och många väljer att sluta dricka när de känner att deras berusning har nått en tillräckligt hög grad.

Problemet för många som har blivit beroende av alkohol är att de inte har haft adekvata regler för sitt drickande.

När de väl har blivit beroende försöker de att införa sådana regler, men då de aldrig har haft för vana att följa alkoholregler, samtidigt som deras beroende gör att deras vilja att dricka är större än någonsin är det lätt för dem att dricka för mycket.

Ni vet hur drillen går. Det enda som fungerar är absolutism. Och klarar man av att dricka måttligt, då har man egentligen aldrig haft några riktiga alkoholproblem. Ja, man kanske har haft problem, men man har då verkligen inte varit alkoholist.

Mitt tips är, liksom Cavlings, att använda sig av regler i sitt drickande. Varje gång du får negativa konsekvenser att ditt drickande, är det viktigt att du frågar dig själva: Vad kan jag göra för att det inte blir så här igen? Visst kan absolutism vara ett alternativ. Men det finns massor av andra regler du kan ta till dig. Testa att aldrig dricka när du mår dåligt. Testa Cavlings regler. Fråga människor du känner vad de använder för knep för att inte dricka för mycket alkohol. Eller fråga anonymt på något internetforum. Eller googla.

Öppna förhållanden eller polyamori?

Polyamori är ett begrepp som har dykt upp från och till i media de senaste åren. Det handlar om att ha eller att vilja ha flera kärleksrelationer, det vill säga öppna förhållanden.

Många gånger framförs åsikten att polyamori är en nymodighet, någonting som har dykt upp de senaste åren efter tusentals av år av monogami. Tillåt mig att tveka.

För det första, monogami är inte så monogamt som många vill framhålla. Tar ett monogamt förhållande slut, så är de allra flesta öppna för att påbörja ett nytt förhållande. Många är otrogna i sin ”monogama” förhållanden. Upp till varannan person uppger att de någon gång har varit otrogna. Att de flesta människor har sexuella och kärleksfulla relationer med endast en person är alltså mest en myt.

Men trots allt. Många anser att så kallad seriell monogami fortfarande är monogami eftersom man bara har ett förhållande åt gången. Det händer ju aldrig att förhållanden tar slut, nya förhållanden bildas och tar slut, och det gamla förhållandet påbörjas igen.

Men även om vi bortser från alla undantag, är polyamori allt annat än en nymodighet. Människor har i alla tider haft öppna förhållanden.

Faktum är att begreppet öppet förhållande har funnits under hela min levnad, och jag är säker på att det fanns långt innan jag föddes. Människor har levat i öppna förhållanden i år efter år. Man har bara inte kallat det för polyamori.

Det öppna förhållandet är en realitet. Finns det någon som på allvar hävdar att de aldrig har hört talat om begreppet öppet förhållande? Att de aldrig har diskuterat det? Långt före polyamori kom in i var mans vokabulär, har i det närmaste varje par diskuterat öppenheten av deras förhållande. Vad innebär det att vi är tillsammans? Tycker du att det är ok att man pussar någon annan, att man kramar någon annan, att man ligger i samma säng som någon annan? Var går våra gränser?

Öppna förhållanden är ingenting konstigt, utan någonting som alla som blir tillsammans behöver förhålla sig till.

Men trots allt har polyamori tillfört någonting till debatten. Det har börjat handla om en identitet.

I stället för att det handlar om huruvida man vill eller inte vill ha öppna förhållanden, har fokus förts över till att definiera vad folk är. Somliga är monoamorösa och somliga är polyamorösa. Vi får läsa snyfthistorier om hur somliga undrade om det var någonting fel på dem, eftersom de ville ha öppna förhållanden. Så kommer de i kontakt med begreppet polyamorös och då blir genast allt bättre. Först då kan de tillåta sig själva att ha öppna förhållanden.

Men det handlar också om makt. Tydligen så misskrediteras personer med öppna förhållanden. Läser man Opening Up av Taormina, förstår man att personer i öppna förhållanden kan bli av med både jobb och vårdnaden om sina barn. Genom att definiera en identitet, i stället för att se polyamori som en preferens, finns det en möjlighet för människor som vill leva i öppna förhållanden att få samma rättigheter som människor som vill leva i monogama förhållanden.

Personligen kan jag tycka att det är tråkigt. Det fäster återigen uppfattningen om att människor måste använda sig av etiketter för att tillåta sig att göra olika saker. Jag kan bara tycka om fågelskådning om jag är en fågelskådare. Jag kan bara spela ett instrument om jag är musikalisk. Jag kan bara ha öppna förhållanden om jag är polyamorisk.

Så då tillkommer en ny dimension. Människor börjar tänka: Jag tycker att öppna förhållanden skulle kunna vara intressanta, men är jag verkligen polyamorisk? Jag tycker att monogama förhållanden skulle kunna vara intressanta, men är jag verkligen monogam? Och så vidare.

Jag skulle verkligen vilja ha ett samhälle där man inte behöver kalla sig för det ena eller det andra, för att få fördelar eller för att undvika nackdelar. Men samtidigt vet jag att det mest troligt inte kommer att inträffa och om det någonsin gör det, så ligger det långt borta. Det handlar om hundratals eller tusentals år.

Disclaimer. Jag tycker att det är ok om du vill ha öppna eller slutna förhållanden. Jag tycker att det är ok om du vill vara polyamorös eller monoamorös.