Kategoriarkiv: Politik

Låt anonyma alkoholister finansiera sin egen verksamhet

Det har varit intressant att följa debatten som har följt forskningsrönen om att måttligt drickande kan hjälpa vissa alkoholister. Det intressantaste med debatten är hur den ena sidan får alla utfall av olika behandlingar till att främja total absolutism som den enda lösningen.

De främsta förespråkarna för total absolutism som det enda sättet att behandla alkoholister är föreningen anonyma alkoholister och alkohol- och drogterapeuter som förtjänar sitt levebröd på att använda AAs metoder och filosofi.

Låt oss titta närmare på de fyra möjliga utfall som existerar vid absolutismbehandling och vid måttligt drickande.

Behandlas en alkoholist med absolutismbehandling och denne råder bot på sina problem med för hög alkoholkonsumtion är det frid och fröjd. Det visar på att AAs linje att alkoholisten ska lämna över allt ansvar till organisationen för sitt tillfrisknande är det enda rätta. Det är faktiskt så att hela 30% som accepterar att lämna över allt ansvar till AA och deras gud, lyckas leva nyktra.

Det innebär att ca 70% av alkoholisterna som behandlas av AA, inte klarar av att hålla sig nyktra. Det intressanta med dessa 70% är inte att de är ett tecken på att metoden inte fungerar. Nej, varje gång någon får ett återfall från AAs absolutismmetod beror det på att de själva inte har varit tillräckligt starka. Det är den enskilde alkoholisten som har misslyckats, eftersom hens beroende har varit för starkt.

Men det blir bättre.

Det finns alkoholister som med olika metoder strävar efter att dricka alkohol måttligt, för att på så sätt komma undan en för hög alkoholkonsumtion. Utgångspunkten är att det är de själva som väljer när och hur mycket de ska dricka, det är de själva som har kontroll över sin situation.

Måttligt drickande gillas inte av absolutismförespråkarna. Och varje gång som någon som dricker måttligt ökar sin alkoholkonsumtion till att bli för hög igen, då är det fel på måttlighetsmetoden. Argumenten viner att det förstår ju vem som helst, att en alkoholist inte kan dricka måttligt.

Men det festligaste är när vi kommer till det sista utfallet av de fyra. När måttlighetsmetoden fungerar för en alkoholist, när en alkoholist lär sig att använda metoder för att begränsa sitt alkoholintag till mer hälsosamma nivåer, då upphör denne person att vara alkoholist i ett trollslag. För det kan ju vem som helst förstå, att om man klarar av att dricka måttligt, kan man inte vara en alkoholist. Då är man i stället någonting annat: problemdrickare, eller någon med alkoholproblem eller en riskkonsument.

Alltså, oavsett om man använder absolutismmetoden eller måttlighetsmetoden för alkoholismprevention och oavsett hur dessa metoder fungerar, kommer resultatet alltid att leda till att AAs grundläggande idéer är de bästa. Varje gång vi pratar med en AA-anhängare.

Faktum är att AA påminner väldigt mycket om en sekt i det här hänseendet. Inga andra åsikter tolereras, för att skydda medlemmarna. Medlemmarna är tvungna att lämna över sin personliga bestämmanderätt till organisationen, eftersom de är för svaga för att kunna bestämma själva över sina liv. Och för varje ”botad” individ, fastställs AAs hegemoni som suverän, medan de som misslyckas gör det för att de inte var tillräckligt starka för att kunna stå emot ”djävulen”.

Det märks extra tydligt när man ser på den retorik som kännetecknar organisationen, uttryckt i deras tolv punkter av olika slag:

AA:s Tolv Steg.

Dessa steg är ett förslag för det personliga tillfrisknandet.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
  4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
  5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och
    innebörden av dem.
  6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
  7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
  8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att
    gottgöra dem alla.
  9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt,
    utan att skada dem eller andra.
  10. Vi fortsatte vår moraliska inventering och erkände genast när vi hade fel.
  11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Honom varvid vi endast bad om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.
  12. När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

AA:s Tolv Traditioner.

Detta är de ”regler”, Traditioner, som är AA-gruppens rättesnöre.

  1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknade beror på sammanhållningen i AA.
  2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet, en älskande Gud, såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
  3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
  4. Varje grupp skall vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
  5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte, att föra budskapet vidare till de alkoholister som fortfarande lider.
  6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem om pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
  7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
  8. AA bör alltid förbli icke-professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
  9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet, direkt ansvariga inför dem de tjänar.
  10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga debatter.
  11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film, radio och TV.
  12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.

AA:s Tolv Löften

  1. Vi kommer att känna en ny frihet och en ny lycka.
  2. Vi vill inte beklaga det förflutna eller önska att helt stänga dörren om det.
  3. Vi ska förstå ordet Sinnesro.
  4. Vi ska få känna frid.
  5. Det gör detsamma hur djupt vi sjunkit, vi ska få uppleva hur vår erfarenhet kan vara andra till hjälp.
  6. Den där känslan av att inte vara till någon nytta och att tycka synd om sig själv kommer att försvinna.
  7. Vi kommer att bli mindre egoistiska och istället intressera oss för andra.
  8. Sökandet efter egna förmåner kommer att försvinna.
  9. Hela vår inställning till och synen på livet kommer att förändras.
  10. Rädslan för människor och ekonomisk osäkerhet kommer att lämna oss.
  11. Vi kommer att intuitivt veta, hur vi ska handla i situationer, som förut brukar göra oss osäkra.
  12. Vi ska plötsligt inse att Gud gör för oss, vad vi inte kan göra för oss själva.

Hämtad från http://www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm

Det räcker med att läsa några rader, för att se hur retoriken är otäckt sektlik. Medlemmarna ska ge upp sina personligheter för Gud. De ska acceptera Guds överhöghet, för det är den enda vägen att bli kvitt beroendet.

Känner ni igen retoriken från någon annanstans ifrån? Det borde ni göra, om ni har följt debatten. Det är precis samma retorik som används för att mota bort de otrogna, som använder sig av prövade vetenskapliga resultat i sin argumentering.

När man accepterar en enda Gud, när man har gjort offret att överlämna en del av sin personlighet till en sekt, är det svårt att acceptera att man kanske har haft fel. Då är det svårt att se att det kanske finns alternativa vägar, som passar en del alkoholister. Alkoholister som inte behöver överge en del av sin personlighet för att dricka mindre.

Då är det självklart att oavsett vilket utfall olika behandlingsmetoder får, så måste AAs metod vara den enda rätta.

Det är givetvis förkastligt att propagera för att det bara finns ett sätt att behandla alkoholister, när vetenskapliga resultat tydligt visar att det finna olika alternativ som fungerar olika bra för olika människor.

Trots att AA måste ha haft fantastiska lobbyister, kan vi i samhället inte stöda sektliknande verksamhet som glorifierar sina egna insatser, men skyller på sina medlemmar så fort någonting går snett. Det är inte rimligt att alla våras pengar ska gå till sådana verksamheter.

Å andra sidan har vi religionsfrihet, och det bör vi inte tumma på. Därför bör vi låta anonyma alkoholister få fortsätta driva verksamhet, om de önskar. Däremot måste vi förbjuda att skänka offentliga pengar till verksamheter av sektliknande karaktär. AA får subventionera sin verksamhet själva, genom att deras församlingsmedlemmar får betala för verksamheten eller genom privata donationer.

Men vi kan inte låta skattepengar gå till sektliknande organisationer, oavsett om de heter Hare Krishna, Scientologerna eller anonyma alkoholister.

Förstatliga elevernas examinationer

Hej Tomas,

Jag läste precis ditt inlägg Vi säger nej att göra den svenska skolan statlig. Det var fint skrivet. Jag såg det du skrev.

Jag tycker att din rubrik var väldig festlig och fin. Du vill inte att skolan ska bli statlig igen. Men omedelbart efter det skriver du att ”Vi måste prioritera det som har stöd i forskning och erfarenhet.” All forskning och erfarenhet visar ju faktiskt på att de svenska eleverna presterade mycket bättre när den svenska skolan var statlig. Hur tänkte du egentligen där?

Sedan argumenterar du för att vi ska pytsa in ännu mera pengar i karriärtjänster. Det vill säga betala pengar för att de bästa lärarna ska undervisa färre elever och i stället undervisa de lärare som inte blev tillräckligt bra efter fem års lärarutbildning. Jag är rädd att jag måste upplysa dig om att dessa karriärtjänster inte har någon som helst grund i vetenskap eller erfarenhet.

Jag såg också att du skrev väldigt mycket om att bli sedd. Om att det skulle leda till resultat. Jag kan tyvärr inte hålla med dig om det. Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekar på att elever skulle prestera bättre bara genom att bli sedda. Jag förstår att bli sedd är viktigt för dig i din position och allt. Men det som behövs för elever är att skapa tydliga imperativ och förutsättningar att nå fantastiska resultat.

Det gör vi genom statligt kontrollerade externa examinationer.

Visst erbjuder du ett populistiskt förslag om att öka antalet lärotimmar i svenska och matematik, efter år av kommunala nedskärningar. Men ditt förslag är djupt rotat i en felaktig föreställning om skolan. Nämligen att politikerna ska bestämma antalet undervisningstimmar. I stället bör vi låta lärarna bestämma.

Betala lärarna utifrån hur väl deras elever lyckas uppnå kunskapsmålen. Gör examinationen extern. Då kommer lönenivåerna öka för de bästa lärarna och då kommer också de bästa studenterna att söka sig till yrket. Då kommer lärarna själva att individuellt anpassa timmarna efter behov. Då kommer lärarna att ge eleverna den uppmärksamhet och uppmuntran de behöver för att klara kunskapsmålen och läraren ska få ut sin lön.

Då kommer statusen för lärarna att öka. Då kommer vi att få världens bästa skola. Då kan vi utveckla friskolereformen till någonting positivt.

Men för att kunna komma dit, måste vi förstatliga examinationerna av elevernas kunskapsmål. Utan den förändringen kommer vår skola att bli allt sämre.

Med basinkomst ökar vi jämställdheten

I debattartikeln Ojämställda tills döden skiljer oss åt? beskriver Birgitta Wistrand hur det nya pensionsförslaget ökar ojämställdheten jämfört med det nuvarande, till skillnad vad utredarna påstår.

De största förändringarna blir att alla ska arbeta längre till pensionen och att ålderspensionen grundas på hela livets yrkesinkomst, i stället för de femton bästa åren som gäller i dag.

Givetvis har Wistrand rätt och utredarna fel. I och med att kvinnor tar ut en större del av föräldrapenningen, och oftare går ner i arbetstid under småbarnsåren, bli de mer utsatta i det kommande pensionssystemet. Att löneskillnaden mellan män och kvinnor har minskat (märk att den fortfarande finns) spelar alltså föga roll. Bara för att kvinnor är kvinnor och arbetar för familjen, kommer de att få mindre pension. Betydligt mindre.

Att vi ska genomföra ett pensionssystem som diskriminerar kvinnorna mer än vad som sker i dag, är att gå tillbaka i utvecklingen. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

I stället bör vi införa ett system som är jämlikt för samtliga medborgare. Ge alla som klarar grundskolan basinkomst. Oavsett om man studerar, arbetar, tar hand om barn, är arbetslös eller pensionär. Alla som klarar av grundskolan ska få en lagstadgad basinkomst.

Om alla har basinkomst får också alla möjligheten att spara själv till sin pension, om man så önskar. Män som kvinnor får samma möjlighetet. Det blir mer lättförståeligt för par där den ena parten arbetar mer och den andra stannar hemma mer. Då finns möjligheten att spara gemensamt, så att båda får möjlighet till att skälig pension.

Med basinkomst kan alla bestämma själva hur länge de vill jobba. Alla kan bestämma själva hur länge de vill spara för att kunna leva skäligt efter sin pensionering.

Med basinkomst skulle vi få ett jämställt samhälle, där alla får samma ersättning, oavsett kön och oavsett ålder. Det är värt att sträva mot.

Med extern kunskapskontroll kan vi skapa världens bästa skola

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel av Sam Olofsson: Elevernas kunskaper bör granskas externt. I denna debattartikel argumenterar Olofsson att elevernas kunskaper bör testas externt, i stället för vad vi gör i dag, låter undervisande lärare sätta hela betyget.

Olofsson har givetvis rätt i sak. Vi måste genomföra externa kunskapskontroller för att den svenska skolan ska kunna hämta sig igen. Hur ska vi annars kunna skapa en skola som får ersättning utifrån hur den klarar kunskapsmålen?

Olofsson pekar på andra essentiella fördelar med extern kunskapsprövning. Det skapar en rättvisare skola och det skapar förutsättningarna för att skolan klarar kunskapsmålen.

Den viktigaste funktionen med externa kontroller är dock, som Olofsson också är inne på, att det skapar ett kunskapsfrämjande inlärningsklimat. Att ens undervisande lärare är en person som finns där för att hjälpa dig att nå dina kunskapmål, skapar en helt annan inställning och helt andra förutsättningar för lärande.

Med externa kontroller kan lärande ske i en positiv anda i stället för klämmas in i en konstgjord kampsituation. I dag har klassrummen många gånger förvandlats till slagfält, där eleverna och lärarna sammandrabbas i dagliga strider. Med externa kontroller ställs skolans struktur av kamp helt och hållet på ända, så att tiden i skolan kan användas till undervisning och inlärning i stället för statuskamp.

Så långt håller jag med Olofsson. Men när det gäller hens förslag till genomförande, vill jag opponera mig och föreslå bättre lösningar.

Olofsson är öppen för att delar av kunskapskontrollen ska ske externt och att delar fortfarande ska bestämmas av den undervisande läraren. Problemet är dock att detta är redan vad som praktiseras i dag. Vi har nationella prov ända ner till årskurs 3 (vad nu det ska vara bra till, eftersom vi ändå inte ger betyg på dessa kunskapsnivåer).

De bra lärarna använder de nationella proven precis som de är tänkta. De viktar elevernas betyg utifrån resultaten på dessa prov. De svagare lärarna, de som inte kan/vill stå emot skolledning/elever/föräldrar och ge mer rättvisa betyg, de ser resultaten från de nationella proven, men ignorerar dem och rättfärdigar sin betygssättning med att de själva bättre känner eleverna. Detta skapar orättvisa och sämre kunskapsnivåer.

Mitt förslag är att all betygssättning ska grunda sig på extern bedömning, då det är möjligt. Precis som med uppkörning för att ta körkort, måste varje elev klara externa bedömningar för att kunna gå vidare till nästa kunskapsnivå. Det är välbeprövat och väl fungerande vad det gäller körkort.

Belackarna höjer sina röster: Men vi kan inte återvända till tiden för slutexamina! Det första svaret är naturligtvis: Varför inte? Från den tiden då vi hade slutexamina i skolan, hade vi också mycket bättre kunskapsresultat.

Men visst blir det inte rättvisande med endast en slutexamen varje år i varje ämne. Framförallt blir det väldigt ineffektivt. Vi kan lätt utveckla systemet till det bättre. Gör det möjligt att anmäla sig till examen upprepade gånger.

Fördelen med att utveckla en extern kontrollorganisation av kunskapmålen i skolan är ofantlig. Vi skulle få exakta siffror på hur kunskapsmålen uppnås. Vi skulle helt eliminera det osynliga slacket som existerar i dag, när elever som inte har nått sina kunskapmål går vidare till nästa kunskapnivå.

Fortsättningsvis kan vi identifiera de lärare som inte gör ett bra jobb och avpollettera dem från verksamheten och låta dem få söka andra jobb som passar dem bättre.

Skulle vi skapa ett externt kontrollsystem för skolan, skulle det leda till ringar på vattnet. Då skulle vi få en skola som drivs av elevernas inre motivation, till skillnad från dagens förvaringsmentalitet. Vi skulle få en engagerad och professionell lärarkår som är specialiserade på lärande i stället för de administrativa och kontrollerande uppgifter vi har belamrat dagens lärarkår med.

Sveriges skola har haft en kontinuerlig nedgång sedan vi tog bort den externa kontrollen av elevernas resultat. Låt oss införa den igen, så att vi får möjlighet att skapa världens bästa skola!

Varför måttligt drickande inte accepteras

I en artikel i Svenska Dagbladet påpekar Sven Andréasson att en stor andel alkoholister kan gå över till att dricka måttligt.

Tidigare har det rått en i det närmaste konsensusuppfattning om att alkoholism endast kan behandlas med total absolutism. Enligt Andréasson visar dock ny forskning på att det för många alkoholister är möjligt att övergå till måttligt drickande. Vidare anser hen att dagens absolutisminställning kan vara skadlig, eftersom det leder till att många alkoholister undviker vård.

Det intressanta med dessa nya forskarrön är att de har stött på patrull. Man har opponerat sig mot en måttlig alkoholkonsumtion, trots att forskning har visat sig att det kan vara positivt.

Hur kommer det sig att måttlig alkoholkonsumtion är så upprörande? Som jag ser det finns det två större anledningar.

Resultatet om att en måttlig alkoholkonsumtion kan vara bra leder till förändringar i maktstrukturen för alkoholterapeuter. En i dag spridd behandlingsform är den så kallade tolvstegsmodellen, det vill säga den som används av Anonyma Alkoholister.

Tolvstegsmodellen bygger på att alkoholisten är maktlös inför sina problem och måste lägga sin tilltro i en starkare kraft, det vill säga Gud.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
    (från www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm)

För en organisation som Anonyma Alkoholister är det av yttersta vikt att deltagaren överger sig helt och hållet till behandlingen, för att den ska fungera. Därför är varje förslag på måttligt drickande ett hot mot hela organisationens existens.

När det visar sig att alkoholister kan dricka måttligt, innebär det att de inte alls måste överlämna sig själva, sina viljor och liv i händerna på Gud. Många alkoholister kan mycket väl hantera sina missbruk själva, om vi ger dem de rätta verktygen för detta. Att acceptera någonting sådant skulle innebära en kraftig maktförskjutning inom AA och från AA till andra behandlingsformer. Och det står mycket pengar på spel, då behandling av alkoholism är en mångmiljonindustri.

Den andra anledningen till att människor opponerar sig mot de nya vetenskapliga rönen att måttligt drickande är fullt acceptabelt, ligger i hur människor ser på sig själva.

I dag finns det en tydlig stigmatisering mot alkoholister. De, som är alkoholister är inte samma personer som vi som inte dricker. Skillnaden mellan alkoholister och ”vanliga” är just att alkoholisterna inte kan dricka måttligt.

Om en person som anser sig vara ”icke alkoholist”, accepterar att alkoholister kan dricka måttligt, förlorar hen en tydlig gränsdragning mellan alkoholism och icke alkoholism. Då finns det inte längre ett ”vi och dom”, vilket gör det fullt möjligt för icke alkoholister att vara precis samma slags människor som alkoholister.

Jag tror att en insikt om att det inte är särskilt stor skillnad mellan alkoholister och icke alkoholister är väldigt skrämmande. När en tydlig gränsdragning saknas, hur kan då gemene man kunna se sig själv som ”icke alkoholist”. Då kan hen lika gärna vara en alkoholist som just nu dricker måttligt.

Att inte längre stigmatisera alkoholister tror jag är positivt i längden. Men just nu, med den kulturella synen vi har på alkoholister i dag, innebär en utsuddning av skillnaden mellan alkoholister och icke alkoholister förvirring och rädsla. Känslor som ger upphov till ett kraftigt motståndstagande, av det slag vi ser i dag.

Det behövs mer forskning inom området. Det behövs nya behandlingsformer. Men med tiden tror jag att en mer positiv syn på alkoholism kan utvecklas och berika vårt samhälle. Med tiden tror jag att människor kommer att kunna hjälpa sig själva, utan att behöva överlämna sig till en högre makt för att må bra.