Etikettarkiv: alkoholism

Använd regler i ditt alkoholdrickande

Viggo Cavling har skrivit en spännande debattartikel på Aftonbladet debatt om alkohol. Texten är ett intressant och läsvärt försvar av alkoholkonsumtion.

Upphovet till artikeln är att Cavling reagerar emot att det har  förekommit en ickenyhet i media om någon som har problem med spriten. Resten av debattartikeln är ett poetiskt försvar för alkoholen. Ett liv utan alkohol är för tråkigt.

Cavlings utfall är intressant eftersom han beskriver sin alkoholkonsumtion i generella ordalag, samtidigt som han beskriver ”[…] några knep för att hålla spritdjäveln i schack”.

Om man tycker att det är viktigt att diagnosticera alkoholister, skulle Cavling mycket väl kunna kategoriseras som alkoholist. Nu vill jag inte moralisera och vara den förste som kastar sten i glashus. Jag är fullt medveten om att det säkert finns de som tycker att även jag har ”problem med spriten”.

Jag försöker att dricka varje dag. Mitt främsta skäl är att det smakar gott och att jag får positiva psykiska effekter av mitt drickande. Bara det faktum att jag försöker dricka varje dag får en och annan att tänka Alkoholist!

Jag har till och med gjort ett test som har visat på att jag har alkoholist, eftersom jag har köat på systemet för att få köpa öl och för att min tolerans har ökat avsevärt. Förut blev jag berusad av en halv flaska öl, medan jag numera måste dricka en hel flaska för att bli berusad. Därför har jag blivit tvungen att sätta upp nya regler för mig själv. Jag får aldrig dricka mer än en flaska öl eller motsvarande alkoholmängd, oavsett tillställning.

Cavlings artikel är uppfriskande på grund av spännvidden mellan hans uppriktiga redovisande av sina alkoholvanor, som på intet sätt är ringa. Samtidigt ger han praktiska tips på vad man kan göra för att undvika för hög alkoholkonsumtion.

Nu håller jag inte fullständigt med Cavling. Det beror på att min viktigaste regel är att jag aldrig får dricka ifall jag känner negativa känslor som ångest, oro eller stress. Om jag skulle självmedicinera sådana tillstånd med alkohol, ökar risken till en för stor alkoholkonsumtion markant. Fungerar det bra skulle jag vilja dricka mer. Ja, och så skapar ju alkohol oro, stress och ångest, så det skulle leda till en självgenererande process.

Men poängen med Cavlings artikel, liksom med detta blogginlägg, är att regler är viktiga för alkoholintag. Enligt anonyma alkoholister finns det bara en enda regel: absolutism. Men det leder också till att de delar upp människor mellan alkoholister och alla andra.

Jag hävdar att alla, givet rätt förutsättningar, är alkoholister. Det enda som skiljer mellan de som klarar sig från att dricka för mycket och de som inte gör det är regler.

Alla jag känner har explicita regler för hur man får dricka alkohol och inte. Vissa regler är, i mitt tycke, mer arbiträra än andra och innehas ofta hos dem som ofta dricker lite mer än andra. Det finns flera som har sett på mig storögt när jag har druckit en alkoholhaltig dryck på exakt samma sätt som jag dricker icke-alkoholhaltiga drycker, med stora djupa klunkar, och sagt att sådär dricker bara alkoholister.

Andra regler har mer med storleken på alkoholintaget att göra. Cavling beskriver till exempel varannan vatten som är en ypperlig metod att dricka hälften så mycket som man annars skulle ha kunnat dricka. Han dricker inte heller på luncher (vilket jag inte skulle vilja avstå ifrån) och har en alkoholfri månad om året. Andra människor har alkoholfria dagar och många väljer att sluta dricka när de känner att deras berusning har nått en tillräckligt hög grad.

Problemet för många som har blivit beroende av alkohol är att de inte har haft adekvata regler för sitt drickande.

När de väl har blivit beroende försöker de att införa sådana regler, men då de aldrig har haft för vana att följa alkoholregler, samtidigt som deras beroende gör att deras vilja att dricka är större än någonsin är det lätt för dem att dricka för mycket.

Ni vet hur drillen går. Det enda som fungerar är absolutism. Och klarar man av att dricka måttligt, då har man egentligen aldrig haft några riktiga alkoholproblem. Ja, man kanske har haft problem, men man har då verkligen inte varit alkoholist.

Mitt tips är, liksom Cavlings, att använda sig av regler i sitt drickande. Varje gång du får negativa konsekvenser att ditt drickande, är det viktigt att du frågar dig själva: Vad kan jag göra för att det inte blir så här igen? Visst kan absolutism vara ett alternativ. Men det finns massor av andra regler du kan ta till dig. Testa att aldrig dricka när du mår dåligt. Testa Cavlings regler. Fråga människor du känner vad de använder för knep för att inte dricka för mycket alkohol. Eller fråga anonymt på något internetforum. Eller googla.

Använd regler i ditt alkoholdrickande

Viggo Cavling har skrivit en spännande debattartikel på Aftonbladet debatt om alkohol. Texten är ett intressant och läsvärt försvar av alkoholkonsumtion.

Upphovet till artikeln är att Cavling reagerar emot att det har  förekommit en ickenyhet i media om någon som har problem med spriten. Resten av debattartikeln är ett poetiskt försvar för alkoholen. Ett liv utan alkohol är för tråkigt.

Cavlings utfall är intressant eftersom han beskriver sin alkoholkonsumtion i generella ordalag, samtidigt som han beskriver ”[…] några knep för att hålla spritdjäveln i schack”.

Om man tycker att det är viktigt att diagnosticera alkoholister, skulle Cavling mycket väl kunna kategoriseras som alkoholist. Nu vill jag inte moralisera och vara den förste som kastar sten i glashus. Jag är fullt medveten om att det säkert finns de som tycker att även jag har ”problem med spriten”.

Jag försöker att dricka varje dag. Mitt främsta skäl är att det smakar gott och att jag får positiva psykiska effekter av mitt drickande. Bara det faktum att jag försöker dricka varje dag får en och annan att tänka Alkoholist!

Jag har till och med gjort ett test som har visat på att jag har alkoholist, eftersom jag har köat på systemet för att få köpa öl och för att min tolerans har ökat avsevärt. Förut blev jag berusad av en halv flaska öl, medan jag numera måste dricka en hel flaska för att bli berusad. Därför har jag blivit tvungen att sätta upp nya regler för mig själv. Jag får aldrig dricka mer än en flaska öl eller motsvarande alkoholmängd, oavsett tillställning.

Cavlings artikel är uppfriskande på grund av spännvidden mellan hans uppriktiga redovisande av sina alkoholvanor, som på intet sätt är ringa. Samtidigt ger han praktiska tips på vad man kan göra för att undvika för hög alkoholkonsumtion.

Nu håller jag inte fullständigt med Cavling. Det beror på att min viktigaste regel är att jag aldrig får dricka ifall jag känner negativa känslor som ångest, oro eller stress. Om jag skulle självmedicinera sådana tillstånd med alkohol, ökar risken till en för stor alkoholkonsumtion markant. Fungerar det bra skulle jag vilja dricka mer. Ja, och så skapar ju alkohol oro, stress och ångest, så det skulle leda till en självgenererande process.

Men poängen med Cavlings artikel, liksom med detta blogginlägg, är att regler är viktiga för alkoholintag. Enligt anonyma alkoholister finns det bara en enda regel: absolutism. Men det leder också till att de delar upp människor mellan alkoholister och alla andra.

Jag hävdar att alla, givet rätt förutsättningar, är alkoholister. Det enda som skiljer mellan de som klarar sig från att dricka för mycket och de som inte gör det är regler.

Alla jag känner har explicita regler för hur man får dricka alkohol och inte. Vissa regler är, i mitt tycke, mer arbiträra än andra och innehas ofta hos dem som ofta dricker lite mer än andra. Det finns flera som har sett på mig storögt när jag har druckit en alkoholhaltig dryck på exakt samma sätt som jag dricker icke-alkoholhaltiga drycker, med stora djupa klunkar, och sagt att sådär dricker bara alkoholister.

Andra regler har mer med storleken på alkoholintaget att göra. Cavling beskriver till exempel varannan vatten som är en ypperlig metod att dricka hälften så mycket som man annars skulle ha kunnat dricka. Han dricker inte heller på luncher (vilket jag inte skulle vilja avstå ifrån) och har en alkoholfri månad om året. Andra människor har alkoholfria dagar och många väljer att sluta dricka när de känner att deras berusning har nått en tillräckligt hög grad.

Problemet för många som har blivit beroende av alkohol är att de inte har haft adekvata regler för sitt drickande.

När de väl har blivit beroende försöker de att införa sådana regler, men då de aldrig har haft för vana att följa alkoholregler, samtidigt som deras beroende gör att deras vilja att dricka är större än någonsin är det lätt för dem att dricka för mycket.

Ni vet hur drillen går. Det enda som fungerar är absolutism. Och klarar man av att dricka måttligt, då har man egentligen aldrig haft några riktiga alkoholproblem. Ja, man kanske har haft problem, men man har då verkligen inte varit alkoholist.

Mitt tips är, liksom Cavlings, att använda sig av regler i sitt drickande. Varje gång du får negativa konsekvenser att ditt drickande, är det viktigt att du frågar dig själva: Vad kan jag göra för att det inte blir så här igen? Visst kan absolutism vara ett alternativ. Men det finns massor av andra regler du kan ta till dig. Testa att aldrig dricka när du mår dåligt. Testa Cavlings regler. Fråga människor du känner vad de använder för knep för att inte dricka för mycket alkohol. Eller fråga anonymt på något internetforum. Eller googla.

Låt anonyma alkoholister finansiera sin egen verksamhet

Det har varit intressant att följa debatten som har följt forskningsrönen om att måttligt drickande kan hjälpa vissa alkoholister. Det intressantaste med debatten är hur den ena sidan får alla utfall av olika behandlingar till att främja total absolutism som den enda lösningen.

De främsta förespråkarna för total absolutism som det enda sättet att behandla alkoholister är föreningen anonyma alkoholister och alkohol- och drogterapeuter som förtjänar sitt levebröd på att använda AAs metoder och filosofi.

Låt oss titta närmare på de fyra möjliga utfall som existerar vid absolutismbehandling och vid måttligt drickande.

Behandlas en alkoholist med absolutismbehandling och denne råder bot på sina problem med för hög alkoholkonsumtion är det frid och fröjd. Det visar på att AAs linje att alkoholisten ska lämna över allt ansvar till organisationen för sitt tillfrisknande är det enda rätta. Det är faktiskt så att hela 30% som accepterar att lämna över allt ansvar till AA och deras gud, lyckas leva nyktra.

Det innebär att ca 70% av alkoholisterna som behandlas av AA, inte klarar av att hålla sig nyktra. Det intressanta med dessa 70% är inte att de är ett tecken på att metoden inte fungerar. Nej, varje gång någon får ett återfall från AAs absolutismmetod beror det på att de själva inte har varit tillräckligt starka. Det är den enskilde alkoholisten som har misslyckats, eftersom hens beroende har varit för starkt.

Men det blir bättre.

Det finns alkoholister som med olika metoder strävar efter att dricka alkohol måttligt, för att på så sätt komma undan en för hög alkoholkonsumtion. Utgångspunkten är att det är de själva som väljer när och hur mycket de ska dricka, det är de själva som har kontroll över sin situation.

Måttligt drickande gillas inte av absolutismförespråkarna. Och varje gång som någon som dricker måttligt ökar sin alkoholkonsumtion till att bli för hög igen, då är det fel på måttlighetsmetoden. Argumenten viner att det förstår ju vem som helst, att en alkoholist inte kan dricka måttligt.

Men det festligaste är när vi kommer till det sista utfallet av de fyra. När måttlighetsmetoden fungerar för en alkoholist, när en alkoholist lär sig att använda metoder för att begränsa sitt alkoholintag till mer hälsosamma nivåer, då upphör denne person att vara alkoholist i ett trollslag. För det kan ju vem som helst förstå, att om man klarar av att dricka måttligt, kan man inte vara en alkoholist. Då är man i stället någonting annat: problemdrickare, eller någon med alkoholproblem eller en riskkonsument.

Alltså, oavsett om man använder absolutismmetoden eller måttlighetsmetoden för alkoholismprevention och oavsett hur dessa metoder fungerar, kommer resultatet alltid att leda till att AAs grundläggande idéer är de bästa. Varje gång vi pratar med en AA-anhängare.

Faktum är att AA påminner väldigt mycket om en sekt i det här hänseendet. Inga andra åsikter tolereras, för att skydda medlemmarna. Medlemmarna är tvungna att lämna över sin personliga bestämmanderätt till organisationen, eftersom de är för svaga för att kunna bestämma själva över sina liv. Och för varje ”botad” individ, fastställs AAs hegemoni som suverän, medan de som misslyckas gör det för att de inte var tillräckligt starka för att kunna stå emot ”djävulen”.

Det märks extra tydligt när man ser på den retorik som kännetecknar organisationen, uttryckt i deras tolv punkter av olika slag:

AA:s Tolv Steg.

Dessa steg är ett förslag för det personliga tillfrisknandet.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
  4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
  5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och
    innebörden av dem.
  6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
  7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
  8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att
    gottgöra dem alla.
  9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt,
    utan att skada dem eller andra.
  10. Vi fortsatte vår moraliska inventering och erkände genast när vi hade fel.
  11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Honom varvid vi endast bad om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.
  12. När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

AA:s Tolv Traditioner.

Detta är de ”regler”, Traditioner, som är AA-gruppens rättesnöre.

  1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknade beror på sammanhållningen i AA.
  2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet, en älskande Gud, såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
  3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
  4. Varje grupp skall vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
  5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte, att föra budskapet vidare till de alkoholister som fortfarande lider.
  6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem om pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
  7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
  8. AA bör alltid förbli icke-professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
  9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet, direkt ansvariga inför dem de tjänar.
  10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga debatter.
  11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film, radio och TV.
  12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.

AA:s Tolv Löften

  1. Vi kommer att känna en ny frihet och en ny lycka.
  2. Vi vill inte beklaga det förflutna eller önska att helt stänga dörren om det.
  3. Vi ska förstå ordet Sinnesro.
  4. Vi ska få känna frid.
  5. Det gör detsamma hur djupt vi sjunkit, vi ska få uppleva hur vår erfarenhet kan vara andra till hjälp.
  6. Den där känslan av att inte vara till någon nytta och att tycka synd om sig själv kommer att försvinna.
  7. Vi kommer att bli mindre egoistiska och istället intressera oss för andra.
  8. Sökandet efter egna förmåner kommer att försvinna.
  9. Hela vår inställning till och synen på livet kommer att förändras.
  10. Rädslan för människor och ekonomisk osäkerhet kommer att lämna oss.
  11. Vi kommer att intuitivt veta, hur vi ska handla i situationer, som förut brukar göra oss osäkra.
  12. Vi ska plötsligt inse att Gud gör för oss, vad vi inte kan göra för oss själva.

Hämtad från http://www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm

Det räcker med att läsa några rader, för att se hur retoriken är otäckt sektlik. Medlemmarna ska ge upp sina personligheter för Gud. De ska acceptera Guds överhöghet, för det är den enda vägen att bli kvitt beroendet.

Känner ni igen retoriken från någon annanstans ifrån? Det borde ni göra, om ni har följt debatten. Det är precis samma retorik som används för att mota bort de otrogna, som använder sig av prövade vetenskapliga resultat i sin argumentering.

När man accepterar en enda Gud, när man har gjort offret att överlämna en del av sin personlighet till en sekt, är det svårt att acceptera att man kanske har haft fel. Då är det svårt att se att det kanske finns alternativa vägar, som passar en del alkoholister. Alkoholister som inte behöver överge en del av sin personlighet för att dricka mindre.

Då är det självklart att oavsett vilket utfall olika behandlingsmetoder får, så måste AAs metod vara den enda rätta.

Det är givetvis förkastligt att propagera för att det bara finns ett sätt att behandla alkoholister, när vetenskapliga resultat tydligt visar att det finna olika alternativ som fungerar olika bra för olika människor.

Trots att AA måste ha haft fantastiska lobbyister, kan vi i samhället inte stöda sektliknande verksamhet som glorifierar sina egna insatser, men skyller på sina medlemmar så fort någonting går snett. Det är inte rimligt att alla våras pengar ska gå till sådana verksamheter.

Å andra sidan har vi religionsfrihet, och det bör vi inte tumma på. Därför bör vi låta anonyma alkoholister få fortsätta driva verksamhet, om de önskar. Däremot måste vi förbjuda att skänka offentliga pengar till verksamheter av sektliknande karaktär. AA får subventionera sin verksamhet själva, genom att deras församlingsmedlemmar får betala för verksamheten eller genom privata donationer.

Men vi kan inte låta skattepengar gå till sektliknande organisationer, oavsett om de heter Hare Krishna, Scientologerna eller anonyma alkoholister.

Alla kan begränsa sitt alkoholintag med olika metoder

Jag har tidigare skrivit om måttligt drickande av alkohol. Faktum är att det har kommit forskning som visar på att många alkoholister kan dricka måttligt som Sven Andréasson pekar på i en debattartikel i aftonbladet. Dessa empiriska fynd har kritiserats av många, bland annat av alkohol- och drogterapeuten Gunnar Bergström.

Bergström hävdar att en alkoholist är en person som har tappat kontrollen och omöjligtvis kan dricka måttligt. De alkoholister som kan lära sig att dricka måttligt är därför inte alkoholister.

Om vi undviker att cyniskt anta att Bergström förkastar forskningsresultat för att skydda sina personliga intäkter, går det återskapa två läger i debatten.

Andréassons inställning handlar om att använda den nyfunna kunskapen för att kunna nå en stor mängd alkoholister som undviker att söka hjälp eftersom de inte vill/klarar av att helt och hållet sluta dricka, något som har förespråkats som det enda alternativet av organisationer som anonyma alkoholister.

Bergström å sin sida tycker att det är viktigt med en nolltoleranslinje mot alkohol, för ”Börjar man säga att alkoholister kan dricka igen väcker man förhoppningar hos hundratusentals alkoholister”. Att dessa drömmar av guld kan komma att grusas till sand för vissa alkoholister är så allvarligt att vi inte bör förespråka måttligt drickande för dem som skulle kunna bli hjälpta av det.

Jag är för måttligt drickande. Det är bra att dricka måttligt mängder alkohol. Jag tror dessutom att måttligt drickande kan uppnås för många fler än vad som sker i dag.

Det handlar om att hitta en fungerande metodik.

Anonyma alkoholisters metodik är välkänd: total absolutism. Den som en gång har diagnostiserats som alkoholist får aldrig dricka en droppe, oavsett tillfälle, oavsett sällskap. För alkoholisten kan ju inte kontrollera sitt alkoholintag, menar AA.

Om vi accepterar att alkoholisten inte kan kontrollera sitt alkoholintag, hävdar jag att det beror på att alkoholisten inte har adekvata metoder för detta. Total absolutism, som AA förespråkar, är också en metod. Som till AA:s förtret bara fungerar för vissa.

När vi pratar om måttligt drickande, pratar vi om att skapa metoder och regler för att reglera drickandet. Detta är någonting som de allra flesta medvetet eller omedvetet använder sig av.

Vanliga begränsande metoder handlar om hur mycket man får dricka. Somliga bestämmer sig för att en öl är tillräckligt. Andra slutar dricka när de har nått en viss berusningsgrad. Väldigt många begränsar sitt alkoholintag till enskilda tillfällen. Att inte dricka ensam är en annan regel. En del dricker endast till mat.

Det finns oändliga variationer av personligt begränsande av drickande. Jag hävdar att de som är alkoholister inte har lärt sig metoder som fungerar för dem.

Att dricka måttligt handlar alltså inte om att säga till alkoholister att nu kan ni börja smutta på groggen igen. Det handlar om att erbjuda alternativa metoder för att begränsa alkoholintaget. Olika metoder fungerar olika bra för olika människor och alkoholisterna är människor som inte har hittat en metod som fungerar för dem.

Absolutism kanske är den bästa metoden för vissa. Men vi vet att det finns många som absolutism inte fungerar för. Det är inte den enda metoden som är möjlig att använda sig av.

Låt mig presentera två metoder som effektivt begränsar negativt alkoholdrickande.

Den första metoden är att aldrig dricka när man är nedstämd eller ledsen. Alkohol är ångestdämpande och om man dricker när man är ledsen, är risken stor att alkoholen blir en enkel väg att dämpa en permanent ångest. Är alkoholintaget tillräckligt stor kommer det dessutom att få negativa följder som isolering och ekonomiska problem, vilket skapar mer ångest som kan dämpas med mer alkohol.

En annan effektiv metod mot alkoholism är att aldrig dricka alkohol om man känner ett sug efter det. För vi vet att en viss mängd alkohol leder till ett fysiskt beroende. Genom att initiera drickande utifrån lust att dricka, kan mängden alkohol snabbt öka vilket ökar risken för att fastna i ett beroende. Genom att endast tillåta sig att dricka alkohol av andra anledningar än för att tillfredsställa ett sug, eliminerar man i hög grad risken att drabbas av alkoholism.

Det här är alltså två metoder som med stor fördel kan användas för att dricka måttligt.Det är fullt möjligt att använda dessa för att begränsa sitt drickande, eller att använda andra metoder. Vilken metod som helst som begränsar drickandet kan hjälpa människor till ett positivt användande av alkohol. Det kan vara det som är räddningen från alkoholism.

Därför är det snudd på idioti att pådyvla att absolutism är den enda lösningen. Speciellt med tanke på att vi vet att det finns många som dricker i alla fall, fastän de har absolutism som ett alternativ.

I stället bör vi föreslå och diskutera olika begränsande metoder för alkoholister som vill ändra på sitt beteende. Absolutism är endast en av dessa metoder. Forskningen visar på att detta är fullt möjligt. Låt oss använda denna kunskap för att alkoholisterna ska kunna ta tillbaka makten över sina liv.

Varför måttligt drickande inte accepteras

I en artikel i Svenska Dagbladet påpekar Sven Andréasson att en stor andel alkoholister kan gå över till att dricka måttligt.

Tidigare har det rått en i det närmaste konsensusuppfattning om att alkoholism endast kan behandlas med total absolutism. Enligt Andréasson visar dock ny forskning på att det för många alkoholister är möjligt att övergå till måttligt drickande. Vidare anser hen att dagens absolutisminställning kan vara skadlig, eftersom det leder till att många alkoholister undviker vård.

Det intressanta med dessa nya forskarrön är att de har stött på patrull. Man har opponerat sig mot en måttlig alkoholkonsumtion, trots att forskning har visat sig att det kan vara positivt.

Hur kommer det sig att måttlig alkoholkonsumtion är så upprörande? Som jag ser det finns det två större anledningar.

Resultatet om att en måttlig alkoholkonsumtion kan vara bra leder till förändringar i maktstrukturen för alkoholterapeuter. En i dag spridd behandlingsform är den så kallade tolvstegsmodellen, det vill säga den som används av Anonyma Alkoholister.

Tolvstegsmodellen bygger på att alkoholisten är maktlös inför sina problem och måste lägga sin tilltro i en starkare kraft, det vill säga Gud.

  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
  2. Vi kom till tro på en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.
    (från www.aa12-steg.se/aa12-steg.se/steg_trad_loften.htm)

För en organisation som Anonyma Alkoholister är det av yttersta vikt att deltagaren överger sig helt och hållet till behandlingen, för att den ska fungera. Därför är varje förslag på måttligt drickande ett hot mot hela organisationens existens.

När det visar sig att alkoholister kan dricka måttligt, innebär det att de inte alls måste överlämna sig själva, sina viljor och liv i händerna på Gud. Många alkoholister kan mycket väl hantera sina missbruk själva, om vi ger dem de rätta verktygen för detta. Att acceptera någonting sådant skulle innebära en kraftig maktförskjutning inom AA och från AA till andra behandlingsformer. Och det står mycket pengar på spel, då behandling av alkoholism är en mångmiljonindustri.

Den andra anledningen till att människor opponerar sig mot de nya vetenskapliga rönen att måttligt drickande är fullt acceptabelt, ligger i hur människor ser på sig själva.

I dag finns det en tydlig stigmatisering mot alkoholister. De, som är alkoholister är inte samma personer som vi som inte dricker. Skillnaden mellan alkoholister och ”vanliga” är just att alkoholisterna inte kan dricka måttligt.

Om en person som anser sig vara ”icke alkoholist”, accepterar att alkoholister kan dricka måttligt, förlorar hen en tydlig gränsdragning mellan alkoholism och icke alkoholism. Då finns det inte längre ett ”vi och dom”, vilket gör det fullt möjligt för icke alkoholister att vara precis samma slags människor som alkoholister.

Jag tror att en insikt om att det inte är särskilt stor skillnad mellan alkoholister och icke alkoholister är väldigt skrämmande. När en tydlig gränsdragning saknas, hur kan då gemene man kunna se sig själv som ”icke alkoholist”. Då kan hen lika gärna vara en alkoholist som just nu dricker måttligt.

Att inte längre stigmatisera alkoholister tror jag är positivt i längden. Men just nu, med den kulturella synen vi har på alkoholister i dag, innebär en utsuddning av skillnaden mellan alkoholister och icke alkoholister förvirring och rädsla. Känslor som ger upphov till ett kraftigt motståndstagande, av det slag vi ser i dag.

Det behövs mer forskning inom området. Det behövs nya behandlingsformer. Men med tiden tror jag att en mer positiv syn på alkoholism kan utvecklas och berika vårt samhälle. Med tiden tror jag att människor kommer att kunna hjälpa sig själva, utan att behöva överlämna sig till en högre makt för att må bra.