I ett något splittrat och populistiskt debattinlägg på Aftonbladet debatt skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén vad hon tycker behöver göras åt skolan. Receptet är föga förvånande (med tanke på att hon representerar facket) att lärarna ska få högre löner och lägre arbetsbelastning. Dessutom förespråkar hon större autonomi för lärarna, att de ska slippa reformer och att resurser ska läggas där de behövs mer, för att uppnå vad hon kallar likvärdighet.

Det är lätt att avfärda Eva-Lis förslag som futila, eftersom hon inte nämner något slags motprestation från lärarnas sida överhuvudtaget. Särskilt med tanke på att förändringarna inom skolan de senaste decennierna har gått åt det motsatta hållet, med lägre autonomi, lägre löner och större arbetsbelastning för lärarna.

Att föreslå förändringar utan motprestationer skulle jag vilja kalla symptomatiskt för dagens svenska skola. Det är till stora delar orsaken till de problem som finns. Kraven på eleverna är inte tillräckligt stora. Det ska otroligt mycket till för att en elev inte ska klara av en årskurs i grundskolan, även om den överhuvudtaget inte har uppnått kunskapsmålen för den årskursen eller ens tidigare årskurser. I stället slussas de vidare och i de senare årskurserna ska man försöka att vända sjunkande skepp på rätt köl, med elever som i vissa fall inte ens har fått lära sig multiplikationstabellen ordentligt.

Jag föreslår i stället en gigantisk reform av den svenska skolan. Gör den målstyrd. Det finns dom som tror att den svenska skolan faktiskt är målstyrd, eftersom det är det står i läroplanerna att den ska vara. Men verkligheten är en helt annan och anledningen till detta är att ersättningen till skolorna är baserade på någonting helt annat än måluppfyllande. Så länge en skola fyller sina klassrum med elever, kommer den att få pengar för sin verksamhet. Dessa pengar är på intet sätt sammankopplade till vilka resultat de uppnår.

Genom att sätta krav på skolan att faktiskt uppnå de mål vi i samhället har satt upp för skolan att klara, för att få ersättning, kan vi skapa det Eva-Lis (och många andra) eftersöker i sin debattartikel. En direkt följd av detta är att lärare kommer att få betalt utifrån prestation, och inte som det är i dag där de lärare vars elever uppnår målen i lägst grad får mest ersättning i förhållande till de uppfyllda målen.

Vi blir tvungna att ge lärarna en högre grad av autonomi, för att de ska finna den bästa pedagogiken för att uppnå målen. Blir sedan inte målen uppfyllda, utan en självklar förstaplats i PISA-undersökningarna, måste politikerna acceptera att det som krävs är ett tillskott av resurser.

Ställ krav på skolorna att de ska uppnå resultat för att få betalt. Det kommer att löna sig i slutändan för hela samhället.

Gustaf Fridolin ger Björklund underkänt i en debattartikel på Aftonbladet debatt. Anledningen är att Sverige har fått ett ännu sämre resultat på den senaste PISA-undersökningen än tidigare.

I debattartikeln fortsätter Fridolin att beskriva allting som Miljöpartiet vill genomföra för skolan. Lärarna ska få mer tid till eleverna. Det ska skapas fler lärartjänster. Lärarna ska få högre lön.

Visst låter allt Fridolin skriver i sin debattartikel bra. För alla tycker att lärarna ska bli fler, få mer tid och högre lön. Problemet är bara det att det är en politiker som föreslår det.

Varför är det ett problem att Fridolin (som är politiker) lägger fram ett politiskt förslag? Det är för att ett politiskt beslut kan ändras eller rivas upp eller försvinna fullständigt från dagordningen på grund av att någon annan fråga hamnar i strålkastarljuset och bedöms som viktigare.

Vad vi behöver är ett skolsystem som inte politiker kan tumma på. Med det system vi har i dag kan politiker minska antalet lärartjänster, minska på ersättningen man betalar till skolorna och samtidigt kräva att lärarna minsann ska följa skollagen och upprätthålla samma utbildningsnivå som tidigare.

Vi behöver ett skolsystem som är självreglerande, så att politiker endast kan besluta om en sak: ska vi betala mer eller mindre pengar till skolan för att få bättre eller sämre resultat? För det är när beslutsnivån kommer ner till detta, som vi slipper det som har skett de senaste decennierna: skolorna har kontinuerligt fått mindre och mindre pengar och politikerna har ändrat på strukturen för att undervisningen ska bli ”effektivare”.

Det är enkelt att omforma skolan till att bli ett mer självreglerande system. Vi har mål som läroplaner och kursplaner har definierat. Betala skolorna, lärarna och eleverna utifrån hur väl de uppfyller de uppställda målen.

Genom att sätta en prislapp på vart och ett av de mål vi vill att våra skolor ska uppnå, kan vi låta lärarna använda sig av sin professionalitet hur de ska lägga upp resurserna. Det blir upp till lärarna att använda vilken metod de ska använda, inte politikerna. Medan en lärare föredrar klasser på sex elever kanske en annan lärare kan uppnå fantastiska resultat med klasser på sextio.

Att betala skolorna utifrån resultat har andra fördelar. Vi kommer att ha en naturlig utslagning av de dåliga lärarna eftersom de inte har råd att undervisa utan att uppnå resultat. De bra lärarna kommer dessutom att söka sig till skolorna, eftersom de kan påverka sin lön omedelbart.

När en samlad yrkeskårs kreativitet kan få börja användas, i stället för att hämmas och begränsas med regler och förordningar, då kommer den svenska skolan (med alla dess kommunala skolor och alla dess friskolor) automatiskt att uppnå fantastiska resultat.

Är det så att samhället satsar för lite resurser, så att målen inte uppnås, kan ingen politiker skylla ifrån sig, eftersom den samlade lärarkåren kan inte ha fel. Då blir politikerna tvungna att bestämma sig för ifall man ska acceptera sämre måluppfyllnad, eller om man ska se till att den svenska skolan får de resurser de behöver.

Inför ett självreglerande skolväsende! Det kommer vi att tjäna på.