Polyamori är ett begrepp som har dykt upp från och till i media de senaste åren. Det handlar om att ha eller att vilja ha flera kärleksrelationer, det vill säga öppna förhållanden.

Många gånger framförs åsikten att polyamori är en nymodighet, någonting som har dykt upp de senaste åren efter tusentals av år av monogami. Tillåt mig att tveka.

För det första, monogami är inte så monogamt som många vill framhålla. Tar ett monogamt förhållande slut, så är de allra flesta öppna för att påbörja ett nytt förhållande. Många är otrogna i sin ”monogama” förhållanden. Upp till varannan person uppger att de någon gång har varit otrogna. Att de flesta människor har sexuella och kärleksfulla relationer med endast en person är alltså mest en myt.

Men trots allt. Många anser att så kallad seriell monogami fortfarande är monogami eftersom man bara har ett förhållande åt gången. Det händer ju aldrig att förhållanden tar slut, nya förhållanden bildas och tar slut, och det gamla förhållandet påbörjas igen.

Men även om vi bortser från alla undantag, är polyamori allt annat än en nymodighet. Människor har i alla tider haft öppna förhållanden.

Faktum är att begreppet öppet förhållande har funnits under hela min levnad, och jag är säker på att det fanns långt innan jag föddes. Människor har levat i öppna förhållanden i år efter år. Man har bara inte kallat det för polyamori.

Det öppna förhållandet är en realitet. Finns det någon som på allvar hävdar att de aldrig har hört talat om begreppet öppet förhållande? Att de aldrig har diskuterat det? Långt före polyamori kom in i var mans vokabulär, har i det närmaste varje par diskuterat öppenheten av deras förhållande. Vad innebär det att vi är tillsammans? Tycker du att det är ok att man pussar någon annan, att man kramar någon annan, att man ligger i samma säng som någon annan? Var går våra gränser?

Öppna förhållanden är ingenting konstigt, utan någonting som alla som blir tillsammans behöver förhålla sig till.

Men trots allt har polyamori tillfört någonting till debatten. Det har börjat handla om en identitet.

I stället för att det handlar om huruvida man vill eller inte vill ha öppna förhållanden, har fokus förts över till att definiera vad folk är. Somliga är monoamorösa och somliga är polyamorösa. Vi får läsa snyfthistorier om hur somliga undrade om det var någonting fel på dem, eftersom de ville ha öppna förhållanden. Så kommer de i kontakt med begreppet polyamorös och då blir genast allt bättre. Först då kan de tillåta sig själva att ha öppna förhållanden.

Men det handlar också om makt. Tydligen så misskrediteras personer med öppna förhållanden. Läser man Opening Up av Taormina, förstår man att personer i öppna förhållanden kan bli av med både jobb och vårdnaden om sina barn. Genom att definiera en identitet, i stället för att se polyamori som en preferens, finns det en möjlighet för människor som vill leva i öppna förhållanden att få samma rättigheter som människor som vill leva i monogama förhållanden.

Personligen kan jag tycka att det är tråkigt. Det fäster återigen uppfattningen om att människor måste använda sig av etiketter för att tillåta sig att göra olika saker. Jag kan bara tycka om fågelskådning om jag är en fågelskådare. Jag kan bara spela ett instrument om jag är musikalisk. Jag kan bara ha öppna förhållanden om jag är polyamorisk.

Så då tillkommer en ny dimension. Människor börjar tänka: Jag tycker att öppna förhållanden skulle kunna vara intressanta, men är jag verkligen polyamorisk? Jag tycker att monogama förhållanden skulle kunna vara intressanta, men är jag verkligen monogam? Och så vidare.

Jag skulle verkligen vilja ha ett samhälle där man inte behöver kalla sig för det ena eller det andra, för att få fördelar eller för att undvika nackdelar. Men samtidigt vet jag att det mest troligt inte kommer att inträffa och om det någonsin gör det, så ligger det långt borta. Det handlar om hundratals eller tusentals år.

Disclaimer. Jag tycker att det är ok om du vill ha öppna eller slutna förhållanden. Jag tycker att det är ok om du vill vara polyamorös eller monoamorös.