I en försvar för visstidsanställningar på SvD Opinion skriver Eva Östling och Katarina Novák att de ger unga möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Susanna Gideonsson replikerar att förslaget utgår ifrån att man vill komma åt utnyttjandet av visstidsanställningar som en kontinuerlig anställningsform.

Naturligtvis har båda parter rätt. Det behövs visstidsanställningar och anställningsformen utnyttjas i hög utsträckning av arbetsgivare. Men problematiken ligger på ett helt annat plan än lagstiftning om arbetsformen. Vi lever i ett fiskalt kapitalistiskt samhälle, och därför bör vi införa ekonomiska incitament som styrverktyg i stället för juridiska spetsfundigheter. För som vi alla vet kommer lagförslag att granskas efter kryphål, som kommer att hittas och utnyttjas.

Så i stället för att vi ska lägga ner massor med arvoderade timmar på att försöka ta fram ett lagförslag som ändå kommer att kringgås, bör vi använda oss av mer effektiva metoder.

Ta bort tvånget om tillsvidareanställning helt och hållet. Gör det fullständigt fritt för arbetsköparna och arbetssäljarna att komma överens om vilken anställningsform de ska använda. Vill arbetsköpare bara erbjuda tillsvidareanställningar eller visstidsanställningar, låt arbetsköparen göra detta efter eget bevåg. Facket propagerar för att tillsvidareanställningar är värdefulla för hela företaget inte bara för arbetssäljaren. Låt verkligheten bevisa detta.

Vi lever på 2000-talet. Med all valfrihet det innebär. Vem som helst får välja vilken tandkräm som helst att borsta tänderna med. Man får välja var man ska handla, man får välja när man ska handla och framförallt är det fritt fram för alla att välja vad man ska handla. Detta gäller dock inte för de som köper arbetskraft.

I stället för att ha en rationell arbetsmarknad har vi företag som anställer folk i 3 år och 10 månader i två olika visstidsanställningsformer för att sedan lasa ut dem. Det kallar jag otrygghet och det är det systemet vi uppmuntrar. Skulle arbetsköparen få välja fritt skulle alla dessa utlasade personer få fortsätta arbeta, utan att behöva gå genom en förödmjukande arbetslöshetsprocess där de är improduktiva och ouppskattade i månader, kanske år.

I stället för att driva en process som osar av dubbelmoral, ska vi låta arbetsköparen bestämma vilken arbetsform hen vill köpa.

Det vi i samhället ska påverka, är i stället priset. Lagstadga om att visstidsanställda och deltidsanställda ska ha minst 50% mer i timlön än motsvarande timlön för tillsvidareanställda. För det behövs arbetssäljare som går in vid behovstoppar med visstidsanställningar. Men om det blir ekonomiskt lönsamt för arbetsköpare att köpa tillsvidareanställda kommer de att göra så.

Är det verkligen så att vi anser att det är bättre för arbetssäljare att ha tillsvidareanställning? Ska vi fortsätta att ha ett samhälle som är byggt för tillsvidaretjänster? I så fall behöver vi de rätta ekonomiska incitamenten för att främja tillsvidareanställning. Det gör vi genom att göra tillsvidaretjänsterna billigare för arbetsköparna.

Rent ekonomiskt är det också det vettigaste vi kan göra. I så gott som alla andra försäljningar gäller prissättningsregeln att de som erbjuder flexibilitet, får också mer betalt: på elmarknaden, i snabbköpet och inom b2b. Låt detsamma gälla på arbetsmarknaden.